Lady

Alla tre döptes till Lady. Först de två undulaterna och sedan papillonen. Varför just Lady, vet jag inte. Antagligen tyckte jag att det var ett fyndigt namn, jämfört med vad husdjur vanligen brukar bli kallade för. Båda undulaterna var turkosblå med vita inslag och köptes i samma butik, fast med några månaders mellanrum, då den första undulaten rymde från sin bur en molnfylld dag, när buren stod ute på balkongen och dörren till buren hade åkt upp. Något nedslagen av förlusten ledde till att jag snart införskaffade en Lady nummer två. Vi var noga med att välja ut en undulat som såg exakt likadan ut som den förra, pappa och jag. Vi vandrade omkring i djurbutiken, bland dunkelt ljus, till doften av torrfoder och frön. Till ljudet av krax, pip och våra närgågna blickar som orsakade skalv av perplexa rörelser runtom i burarna. Och sedan jag, som ville ha min nya turkosa undulat.

Vi fann den till slut. Den hade samma mängd turkos i sig som den förra undulaten. Men det dröjde inte länge - en dag när jag kom hem från skolan låg Lady död i sin bur. Jag trodde att hon, eller kanske var det en han, hade råkat ramla av sin sittpinne. Men det var ändå inte troligt med tanke på de konster pappa hade lärt den att göra på sitt pekfinger. Något skärrad över den plötsliga döden tog jag mod till mig och begravde Lady nummer två, i skogen, bakom garaget.

Lady nummer tre var inte turkos någonstans på kroppen. Lady nummer tre skällde gällt, kissade på mattan och bet nyfiket på mina tår. Det var midsommar och pappa hade långledigt från jobbet. Mamma var inte så förtjust i den lilla bitska papillonen, och min bror var för liten för att förstå. När midsommar led mot sitt slut grät jag så hårt att hjärtat fick kramp, och jag bad Lady tusen gånger om ursäkt för att behöva lämna tillbaka henne till sin kennel. Processen var ceremoniell, vi satt i bilen, hela familjen. Mamma körde i en takt fylld av vemod. Pappa hade Lady i sin famn, och jag satt med lillebror i bak, och kämpade mot den sorg inom mig, som slet likt storm mot övergivna träd. Jag blev avsläppt hos min morbror. Det skulle vara alltför svårt att vara med när mamma och pappa lämnade tillbaka valpen som var så liten att den ständigt darrade i hela kroppen. Jag minns att nästan hela min mun fick plats på huvudet, om man drog tillbaka en del av pälsen. Jag pussade henne och hon fortsatte att darra under mina läppar. Det sved till i bröstet. Hejdå Lady, tjöt jag och gick in till morbror.

When I was young I had three pets, everyone named Lady. The first budgie was turquoise and somehow escaped from its cage. The second budgie was turquoise as well, but it suddenly died. And the last Lady was a papillon which I, because of my young age, couldn´t take responsibility for. It ended up that we gave her back to the kennel. I remember her small head under my lips, when I kissed her goodbye. She was so small, constantly shivering. Bye Lady, I said and felt my anguish echoing in my chest.