Neptunus måne

Styva vindar daskade upp min sömndruckna min. Vart var jag någonstans, jag hade kapsejsat på ett hav jag inte kände till. Det såg ut som Neptunus måne, havet lyste upp i ultrablå styrka och omfamnande min kratersargade kropp. Mitt krackelerade skelett knastrade till när jag försiktigt nickade till mot busschauffören, som knappt såg åt mitt håll. Det gör de aldrig, ser åt ens håll. Jag vet inte vart de ser åt, men inte åt mitt håll. De ser i ögonvrån, men inte åt mitt håll. Kanske övervarkar det smitare via bakdörren. Kanske står det i deras arbetsmanual att de ska undvika att se påstigna passagerare i ögonen; "Punkt nummer tre: undvik att se passagerare i ögonen. Skulle någon passagerare mot förmodan envetet söka din blick, titta istället i backspegeln. Alt. (OBS! endast i undantagsfall) gör en antydan till en nick samtidigt som du, med allvarlig min, sneglar mot passageraren i ögonvrån."

Min kropp var fortfarande något stum sedan nattens hårda bud. Jag hade vänt och vridit på mig i sängen, stundom stirrat på väckarklockan, rädd för att försova mig, stundom vaknat till av att jag hade råkat somna in djupare än vad jag trodde jag kunde göra. Lakanen hade förvridits till groteska mönster som bara en orolig sömn kan orsaka. Det hade med andra ord varit en jobbig natt. Minnesfragmenten talade om att jag hade flytit runt i ett hav, kastats mellan vågornas händer, slungats fram och tillbaka på en ofrivillig gunga och ropat efter hjälp. Men ingen hade hört mig, då jag befann mig långt från land. Endast Neptunus måne hade sett ner på mig och nickat i samförstånd. Men inget kunde han heller göra, då han befann sig på några hundratals mils avstånd från mig och de vulgära vågorna.

Så småningom hade vågorna mojnat och dagens ljus spetsat mig i ögonen. Och nu står jag här, mitt bland andra varelser på en fullsatt buss, med en chaufför som vägrar att möta min blick, i ett översvämmat hav.

Waking up from a night, caught by dreams about a flooded ocean with waving hands that throw a crackled flushed corpus back, and forth. Ultra blue, Neptune´s moon, heading down with his eyes, nods of agreement. Waking up from a flapping night, memory fragments run off, the waves have abated and light laces into the eyes.