söndagsskepnad

Sista gången som jag såg solen var någon gång runt åtta igår kväll. Sedan dess har den varit spårlöst försvunnen.

Men det hindrade inte mig från att ge mig ut under ett örondövande regntäcke.

Det är ganska vackert när det regnar. All materia får en speciell mystik över sig. All materia blir inte så idylliskt förutsägbart under regn som under sol.

Men det är kanske en smaksak, vad vet jag. Många längs vägen hukade sig ansträngt för motvind, som om de blivit rejält förvånade över solens plötsliga bortgång. Vänta, sade jag lugnt till dem. Den kommer igen, sommaren har inte ens börjat.

Vänta, sade jag även till alla öde båtar. Ni ska så snart solen krampar ihjäl sig i gult, få se på ena riktiga äventyr, vänta bara.

Ett tag kände jag mig något för generös, då regnet plötsligt överträdde min integritet genom att leta sig in i skorna och plaska runt. Som tur var låg ett fik, och ett sällskap vid namn Sophie, nära till hands.

Där pyste vi lagom tills regnet dog bort, för ett tag.

Last time I saw the sun was yesterday at eight pm. Since then it has been away, lost in space. But that didn´t stop me from go out under a duvet of rain. Sometimes rain makes everything being more beautiful, I think. Everything doesn´t become that predictable idyllic when it rains. But less is more, and when my shoes became slightly wet for my generosity I stopped at a café and found both food and a Sophie for a nice company.