Jag avskyr dagar som denna. Att avsky är förresten att underskatta det jag känner - jag snarare hatar dagar som denna. De får mig att ofrivilligt underkuva mig i mitt rörelsemönster, överhuvudtaget hela min symmetriska dagsplanering.
Vädret vänner, jag talar om vädret.
Detta grandiosa fenomen som kan få vilken varelse, vilken svensk som helst att rucka på sitt eget humör och slita av sitt hår i spillror, som vädret sedan kan härska över och raljera åt, de små spillrorna. De ambivalenta små spillrorna som aldrig upphör att tåra över deras eget misshag. Spillrorna som ifrågasätter sig själva med hur de gång på gång kunde gå med på att åter tro att allting till slut skulle ordna upp sig. Som en fruktlös förälskelse man ständigt sugs tillbaka mot, tills självförstörelsen blir för påtaglig för ens närmaste, och fort skyler man över sina egna handlingar med desto mer spillror som slutligen omdanas till glasskärvor. Söndertrasade glasskärvor som man raskt gömmer långt in i hjärtats kammare där de får rota sig fast, kärlskrapa och utveckla infarkt.
Jag trodde inte det kunde komma att påverka mig på detta vis, vädret. Jag trodde jag var duglig nog att stå emot vädrets humörsvängningar, precis som vilken värmeböljande medelhavsfilur som helst.
Men icke.
Här står jag med den ena foten på balkongen, den andra på parketten, och väntar på stabil sol. Regnskurarna har idag inte varit nådiga på något sätt alls, nej. Inte heller de snikna uppehållen, de har bara snärjt runt, flirtat lite mot mitt håll och sedan från ingenstans snabbt förbytts till svart ridå. Egentligen struntar jag fullständigt i sol och stoj, för mig bryr heller ingen, inte ens vädret. Det enda jag ber om är att få bevara den solbränna jag med respekt under tre veckors tid byggt upp. Ja, någonstans där bakåt i tid började jag fäktas under solfanskapet, bara för att få känna av sommaren. Men ett solmellanmål blev utbytt till lunch, till flådiga middagar, till frosseri. Och nu kan jag inte få nog. Det liksom kliar inom mig. Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och enerveras över något litet som ligger och småkrafsar i ryggmärgen. Det är som om en oansenlig fluga har flyttat in bland nervertrådar och celler. Där irrar den omkring, och omedvetet fäktar jag bort den ända tills jag plötsligt blir varse den dåren som orsakar bipolär irritation hos mig.
Medan jag står här med vardera fot på ett inom-och utomhusgolv kan jag inte bara begrunda, jag kan även känna, hur solbrännan den gyllenbruna färgen sakta rinner av mig. Bladguld som avdunstar, bildar pärlor på huden och droppar ner på golvet, som skrämt pyser fram ånga när guldkemi snidar med slöja över plankor och parkett. Och på min kropp svider det till när den lysvita huden därunder det rinnande guldet spökar sig fram.
Ingenting kan jag göra.
Det har gått två dagar utan solbad på min kropp. Endast en solstråle petar sig nu försiktigt fram genom molnen, något avmagrad av det blöttyngda regnet är den. Men mitt hjärta och alla glasskärvor i dess kammare börjar som i ett hurra genast bulta något snabbare, hårdare. Pulsen når strupen och kryper hastigt upp mot öronen, greppar tag om mitt kranium och hela hjärnan forsar direkt runt i pulserande blod.
Det hela varar endast i några oberäkneliga sekunder.
Pulsen är så pass kraftig att den lämnar stora spår av besvikelse när mina tår plötsligt känner av några små narraktiga regndroppar som faller ner från himlen. Pulsen sviker snabbt, sviktar ner mot knäna och får dem att vika ihop sig av uppgivenhet.
Kvarstår gör endast min blick, rakt ut i intet. Och måtte någon granne nu speja ut från sitt fönster, skulle denne få syn på en gestalt liknandes en enda stor tvekan som efter att ha lidit tillräckligt med tvehågsenhet på grund av vädret, liksom avslutat med att istället stå fast i en halv rörelse. Med en hålögd blick som stirrar framför sig på sina tusenfalt krossade glasskärvor.
An unstable weather can get anyone to submit a bipolar disorder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar