sparv, oxe, dött kött

Vinden har ockuperat staden, ockuperat solen som gömmer sig långt bakom de svulstigt grå molnen. Bladen faller som i melankoli ner från träden och hamnar som dött liv på fuktig mark. Det är som natt och dag, som sommar och höst om man tar temperaturen på dagshumöret jämfört med för en vecka sedan. Då myllrade människor omkring på gatorna, täckta av endast sina solglasögon. De log mot varandra, även om de inte drog på smilbanden så log de. Och även om det var mitt i stan, på den mest trafikerade korsning som gick att finna kunde jag känna grilldoft. Marinerade bitar av kött och lättja låg utfläkta och nyantända på grillar, på gräsplättar, på altaner, på tallrikar, i munnar så att det gläfsade runt, glatt och ut genom mungipor vällde den våtaste saft som bara grillad mat kan åstadkomma.

Idag. Det kändes som att vakna upp i en magtraktens rotlöshet. Som när du vaknar upp i din egen säng men grips av snabb panik eftersom du förvirrat inte vet vart du befinner dig, tills du upptäcker att du sover på din egen huvudkudde, att sängen är på sin plats, att rummet är i sin ordning. När jag gick ut denna morgon kände jag mig vilsen, var osäker på om jag hade missat sommaren. Kunde jag verkligen ha missat den, var det redan höst, brun skyltning, allvarliga miner? Jag gick gatan ner mot matbutiken och lät min blick följa alla andras blickar, över till andra sidan trottoaren. Slagsmål. Mellan tre stycken karaktärer. Två yngre pundarpolare, en äldre alkis. Pundarpolarna spratt omkring runt alkisen, som om de stod i ring för att påbörja en ny rond. De liknades vid fula sparvar som slet av glasögonen på alkisen och kastade dem triumfartat i marken. Alkisen i sin tur, den gamle oxen, snubblade över sig själv i samma veva som han slog ut armen i ett försök till att dunka till en av sparvarna. Det gick inte väl. Sparvarna var ettriga, pickade åter på´na direkt utan att ge honom en chans till sjyst rond.

Till slut tröttnade sparvarna på leken och skulle just bege sig ner till tunnelbanan. Men långt hann de inte gå förrän oxen bakom dem i sista kraft plötsligt käftade till med något fullblodigt verbalt. Och runt sig själva snurrade sparvarna snabbt för att på nytt klippa till honom med sina små nävar, häva ur sig något kraxigt samtidigt som de gjorde repris och slängde av hans glasögon. Sedan försvann de.

Andra betraktare ingrep till oxens hjälp, jag vände på klacken, fortsatte min väg. Allting är i sin ordning en väderförkastlig höst-, eller sommardag, som denna.

Somedays when you wake up you have the striking feeling of just being lost, as if you have forgotten where you are and who you are - to in a very short second find out that you just are laying with your head down on your own pillow, in the same bed as usual, in a room that is in its order. But today this feeling followed me almost half the day. When I went out in the morning it felt as it already was autumn, that I´ve missed the summer. The leaves where falling down from trees in a melancholic way, absorbing moisture from the drunken wet soil. And the sun where occupied by the clouds that painted the sky all blue grey. The wind took hold of my hair and tears started to soak down my cheeks as they were developed by the howling of the wind. I dreamt of those recently days which I could point with my finger on the sunbeams, only letting the sunglasses be the garments that cover my body. I love you most of all autumn, but please let me see some sun.