Sagan om Osten

Ha, grundlurad känner jag mig. Totalt överkörd! Helt jävla överkörd. Så sjukt hur lurad man kan bli.

Det började en vacker dag, exempelvis dagen igår, med att jag skulle krydda till lunchen med lite halloumiost. Som brunstig älg på motorväg skred jag därefter fram mellan hyllorna i matbutiken, på jakt efter halloumiosten. Ha, så jag garvar för mig själv i detta skrivandets allra högsta hetta.

Vänta. Måste pausa bara. Går inte skriva. Kan inte sluta skratta.

Nåväl. Nur är jag tillbaka. Jo, så jag galopperar sedan fram till kassan med två nyfunna ostförpackningar i min famn. Två stycken då det, hör och häpna, var extrapris på osten just idag! (stod det på skylten i butiken i alla fall, att det var extrapris just idag alltså). Och leendet min vän, det går inte att beskriva mitt leende när jag sedan skulle betala osten. Ja, dels för att jag inte kommer på vilket adjektiv jag ska använda för att beskriva leendet, och dels för att jag inte kunde se mig själv när jag log.

I alla fall. Hem kom jag så småningom, ridandes på moln. Och i sängen lade jag mig några timmar senare, med vetskapen om att den bästa lunch jag någonsin ätit, skulle jag få smaka på imorgon (läs idag). Och tryggt somnade jag sedan på huvudkuddens rosa fluff, räknandes så många halloumiostbitar jag skulle få äta, istället för får.

Dagen D kom. Ljuset från fönstret skvalpade för mina ögon och kvickt satte jag mig upp i sängen, gäspade och sträckte lite extra på mig, drog ut på tiden med den högra armen rätt upp i luften. Åmade mig som grannens katt och smackade ljudligt när munnen gläfsades ihop efter gäspen. Allt detta manér tillägnad en alldeles speciell dag som denna.

Oh, nu. Vänta. Måste bara. Ha! Skratta. Färdigt.
Snart tillbaka.

Ja, vart var vi nu. Jo, så kastade jag en halv blick på klockan och upptäckte att det var hela fyra timmar kvar innan lunchdags! Och visst blev jag, får jag erkänna så här i efterhand, något karg i blick. Jo, jag blev allt lite sur, eftersom jag skulle få vänta hela fyra timmar. Fyra timmar tills jag fick avnjuta min alldeles underbara halloumiost. Gah, så det vattnades i mun på mig! Jag hade till och med dreglat ner hela kudden under natten, så sugen på halloumiost som jag var.

Till slut slog klockan lunch.

Och ut från kylen drog jag fram den ena ostförpackningen, i ögonvrån sneglandes på den andra. Skulle jag våga äta upp båda förpackningarna på en gång? Nej, den andra skulle få vänta tills något annat halloumiåtråfyllt tillfälle inföll... Kanske redan till mellanmålet? Ha, så hon tog i med skämten då! Mellanmål. Nänä kvinna. Det fick minsann räcka med "endast" en förpackning för denna gång. Ha! En förpackning. Nämen ser man på så sniken hon har blivit då! En förpackning. Men jo, inte två. Ska man njuta ska det vara med finess och därmed minimalt, tänkte jag och placerade skärbrädan på köksbänken.

Ostförpackningen skvalpade till i min hand. Lustfyllt slet jag upp den med den största kniv jag fann. Ett snitt. Sådär. Rakt igenom. Fram med osten. Och ut ur förpackningen en massa vätska. Ojoj, detta var väl inte nödvändigt ändå, tänkte jag när vätskan likt destillerat var från öppet sår rann ut på diskbänken. Men sedan glömde jag det där med varet, eller vätskan, när jag  ä n t l i g e n  hade hela osten i min hand. Så mjuk den var, så vit och så... geléartad(!?) Jamen, den blir ju hård när jag steker på´na, tänkte jag och började skära i den. Akta. Fin, fint. Sådärja. Sedan sätta på spisplattan, häll matolja i stekpannan. Ha, detta börjar ju likna ett matrecept. Men nej för sjuttsingen, följ inte detta recept. Följ icke. Vänta så ska jag berätta vidare.

Jo, och försiktigt började det sedan pysa från stekpannan. Den uppvärmda oljan skingrade sig och bildade några svettpärlor på pannans bott. Och då, då äntligen! Då var det dags att sätta skapelse i verket, eller nåt sånt. Ojoj så det sved i mina kinder. Det sved så det sög ända in i mitt bröst, mot min maggrop som till svar gurglade upp något rabiat mot min strupe, med sikte på att åka ut ur min mun. Oops.

Men ser du, allting var tydligen inte riktigt som det skulle. Å nu kommer det... Ja, så otroligt lurad jag blev. Av ett ostfanskap dessutom! Två-pack för femton spänn, ha! Jo, så tog jag tag i ostfiléerna som låg utfläkta på skärbrädan, för att doppa ner dem i oljegyttja. Du vet, låta dem fräsa lite, droppa på salt, oregano, peppar och kanske lite gurkmeja om jag ville vara riktigt djärv. Se hur halloumibitarna tar färg, hur de behåller form och blir till sega, kompakta madonnor i min käft.

Men osten bredde ut sig i pannan. Flöt ut. Blev mjuk. Alldeles för mjuk. Mjuk och trådig. Hur mycket jag än försökte samla ihop den med min slev eller vad jag nu använde mig av för redskap, så ville den inget annat hellre än att flyta ut till pannkaka. Pannkaka. Pang-kaka! Som förstummad stod jag och iakttog den. Osthelvete, vad gör du? Ska du vara så här? Är det så här man beter sig i en stekpanna, va?!

Men osten, den bara fortsatte att bre ut sig. Tills tanken slog mig att

JAG ISTÄLLET HADE KÖPT MOZZARELLAOST!

Åhnejåhnejåhnejåhnej!

Det här gick ju inte. Min mage skrek, mina kinder torkade ut av allt saliv som rann ur, min hjärna var för fasiken inställd på halloumi! Seg, gummiseg halloumi. Hallå, ha ha hall o u m i. Hallå loumi. Halloumi! Jag ville ju ha min halloumi som behöll sin rektangulära form i stekpannan, som smakade annat än nervtrådar, som helt enkelt var min halloumi! Ingen mesig mozzarella. Åh, vad jag hade lust att moza dig din sjuka rella!

Jaha ja, sade jag efter många om och men för mig själv. Och på min tallrik slängde jag, efter både upptäckt-och nederlag, över en bit pannkaka, eller om det överstekt mozzarellaost, vet jag inte. Halloumi var det i alla fall inte. Det svär jag på.

This is an unhappy fairytale about a girl who wanted to garnish her ordinary boring lunch food with some halloumi cheese. She went to the supermarket, she found what she searched for and decided to make the halloumi lunch the next coming day. That night the girl had a really good night sleep filled with ponies, grazing halloumi cheese on the meadow. The next day came. The girl woke up with blushed cheeks eager to start making the day´s lunch food. And carefully she sliced up the cheese and put it in the frying pan. And even more carefully she went to see how nicely the cheese turned into spicy golden brown fillets. But what happened then wasn´t what the girl really did expect from the very first beginning. The halloumi cheese melted in the frying pan and became just a simple, pancake. Because it wasn´t halloumi cheese she´d bought. It was, lo and behold, mozzarella! And then, very dissatisfied, she decided to anyway eat the rubbish mozzarella. And so did the girl not lived happily in all her days.