hål i tungan

Idag fick jag följa med min kompis och hålla henne i handen när hon piercade tungan. Det var nog inte själva nålsticket i tungan som stod för den värsta delen i detta moment. Förutom min panikångesthyperventileringsrädsla, tillika medlidande med min kompis, funderade jag ett slag över de tallriksstora uttöjda örsnibbar som piercingpersonalen så trendigt hade gjort på sig själva, och jag tänkte: undra om det gör ont på öronen när plattorna (läs örhängena) i de stora hålen gungar fram och tillbaka när man rör på huvudet? Och jag tänkte även: är örsnibbarna inte i vägen ibland, säg när det om vintern är ruskigt kallt och snålblåsigt om nacken, så pass att man vill ha jackan uppdragen ända till öronen, och de stora uttöjda hålen liksom stoppar upp kragen till jackan? Eller säg att örsnibbarna skulle vara i vägen när man ska dra en snäv tröja över huvudet, vad gör man då om inte örsnibbarna går igenom tröjhålet? Och innan jag hade tänkt en massa andra saker tänkte jag slutligen: varför?

Åter till min piercingsugna kompis. Det var inte själva nålsticket som var det värsta, utan snarare var det all köväntan på piercingstudion och mental förberedelse som fick min kompis att storkna av rädsla. Tänka sig vad hjärnan kan koka ihop för en hokus pokus-soppa. Till slut sker nämligen som så att hjärnan redan har målat upp det värsta som kan hända (tungan blir vitblå, tungan går av, tungan blöder, tänderna blöder, hjärtat slutar slå, tången slinter och hålet blir istället taget i ögat...) att det till slut blir svårt att räcka ut själva tungan, där hålet skall göras och piercingen snart ska sitta. Då gäller det att tvinga ut tungan ur munnen, men på reflex drar man givetvis tillbaka tungan. Men man måste ju dra ut tungan. Dra tillbaka tungan. Dra ut tungan. Dra tillbaka tungan. Darra på tungan. Blunda hårt. Blunda så hårt att tårar pressas fram. Dra in tungan. Dra ut tungan. Andas. Andas. Andasandasandasandasandas. Hyperventilera. Nej, andas! Djupt! D j u p t.

Över.

Jag ska aldrig pierca mig i tungan.

I just went with my friend to have a piercing in the tounge. Well not my tounge, of course. It ws her tounge and I can tell it didn´t seemed to hurt so much. The worst thing I think was more (except for the staff that had stretched out their own earlobes which had turned into being huge holes big as pancakes, for real) the mental preparation just before the "surgery". My friend (and I) was kind of doing this breathing breathing breathing breathing. Breath out, breath in. Tounge out. Tounge in. Force the tounge out. Force it. Don´t want. Have to. Don´t want to. Must. Must. Do it. Now. Breathbreathbreathbreath. Hyperventilate. Breath. D e e p. Over and out!