hav

Philip Glass på högsta volym, pennan i högsta hugg och jag känner mig lika blå som ett djuprotat hav. Lika glupsk som bläcktrumman i dess ocean, lika lömsk som fastnaglade alger på ben, på armar som slingrar sig runt, som i en stum skräckfilm öppnas en mun och ropar på hjälp. Men ingen hör. Volymen stegras, musiken tar över slutet på filmen. Eftertexten rullar igång och kvar bakom reginamn, manusförfattare, dekor,  ljud, ljus bär de svarta vågorna guppande upp ett ensamt blankt blad, omgiven av sitt oändliga hav.

Philip Glass at the highest volume, a pen ready to establish its lead on a piece of paper. An alga that insidiously caresses a leg, an arm, forcing down the heart into a deep ocean. A mouth opens, a silent cry for help. The noise increases to soon be drowned by the music. The film has reached its end. Only leftovers from a drowned white paper sheet shines through the big black ocean, in the very last end of the film. Of everything.