sensommaren

Det var någon text som fladdrade förbi mitt synfält när jag häromdagen bläddrade i en dagstidning. Skribenten skrev att hon får ångest av sensommaren, just den perioden mellan riktig sommar och riktig höst. Alltså den perioden när björkträdet lägger en längre skugga över marken, när solen lyser mindre klatshigt än vanligt och när varma vindar stundom luras med småkyliga pisksnärtar.

Jag älskar hösten.
Sensommaren är som en försmak på en mer mogen period som strax kliver innanför vår tröskel.

Något som visserligen skulle kunna vara aningen ångestframkallande är den dag då man väl börjat ställa sig in på den riktiga hösten - man drar på sig sin nyinköpta höstjacka, de nya stövlarna smiter åt om smalbenen och stortröjan kramar om hela själen. Och just då kan den envisa sommaren få för sig att ta farväl en sista gång. Det blir förskräckligt varmt. Den batikfärgade sommarklänningen dammas av, båten sätts till sjöss, kompdagar tas ut, de spökliga uteserveringarna återuppstår och jag känner mig bara löjlig och irriterad på vädrets inkonsekvens och min nyinköpta höstjacka.

We are now in a period of late summer, a foretaste of fall. When the birch tree stretches out in a longer shadow on the ground, when the sun shines less uptight and when the wind sometimes fools with small cool whips.