Bortbränd illusion

Nej vänner, det är inte harskit. Det är brända mandlar. Men i början på detta årsskifte började jag på allvar fundera på vad det var jag egentligen åt.

Det var så här att jag och min vän August hade som nybliven tradition att köpa brända mandlar på stans julmarknad. Det bästa med dessa mandlar var inte hur de smakade, utan hur de på långa gångavstånd luktade. Nu behöver vi inte gå vidare in på deras specifika doft med diverse aromämnen, sockersöta blablahalt och så vidare. Det som snarare behövs sägas om dem är att deras doft är lika viktig för en den rätta stämningen på en julmarknad, som lukten av klor i ett badhus, som popcornlukt på bio, som fisklukt i Norge och så vidare.

Men så hände det oss en sönderhuttrande smällkall kväll, jag vet inte exakt vilken kväll men det var en kväll någon gång i början på det här året. Vi trevade oss runt i mörkret efter butikernas stängningstid. Öde låg numera platserna där julmarknaden bara några veckor tidigare hade härjat och våra magar hade precis börjat ropa på kvällsmat och våra humör börjat reta galla på oss. Och där fanns den, mitt på det öde torget, mitt bland ingenstans. Doften av brända mandlar. Som en hägring stod den och lyste upp fyra kvadratmeters kullerstenar. August och jag släptte snabbt våra tillhörigheter på den snöskadade marken och började med stelfrusna ben och gläfsande tungor utanför mun, springa mot det givna målet, MOOT brända-mandlar-ståndet!

Givetvis var det ingen hägring. Ju närmre vi kom desto mer existerade mandlarna framför oss. Väl framme vid ståndet tvingade jag mina köldskadade händer ur jackfickorna och började leta efter kontanter i plånboken. En femma, var det enda jag hade. August stirrade med hård blick ner i min plånbok, letade efter en enkrona till! åtminstone. Vi stod nu endast en armlängd från de farligt goda brända madlarna, som låg kompakt paketerade som små harskitar i sina genomskinliga strutar. De nästan skrattade åt oss, dessa små harskitar, när vi i vår desperation stod och letade hål på våra fickor. Men så knep August hastigt upp en tjuga ur sin bakficka på jeansen, som var lika blåa som hans hand hunnit bli av den fördömda kylan. Och vi nästan kastade pengarna över mannen i ståndet, som uttryckslöst tog emot dem och växlade över påse av mörk nyans, med harskit. 

Några meter bort från ståndet på torget slet vi sedan upp påsen med harskiten, andades häftigt och lät dregglet från våra munnar bilda istappar under våra hakor. Jag kände det direkt men ville inget säga till August. Jag ville egentligen inte erkänna det för mig själv, men VI hade blivit lurade. Påsen var till sitt yttersta översvälld med en massa harskit som varken doftade brända mandlar eller harskit, eftersom de var vrålkalla. Lika kalla som snön, som mina händer, som min frusna hjärna, som mitt hjärta, som vinterns illvilja mot sina medmänniskor, som en istid. Som allt kallsint i denna onda värld! Vi hade blivit lurade, på harskit. Det ensliga stånd vi hade köpt dem ifrån hade endast utstött ett slags postumt pseudo-essens från julmarknadens heta dagar. De brända mandlar vi hade i våra händer doftade med andra ord, ingenting. Jag lade upp några kalla, intetsägande lortar i min handflata och stirrade på dem. Tog en smaktugga och sv%&#or. August som med glittrande ögon nyligen hade stått och tryckt över min axel, vände sig nu bort och ikapp hängde vi båda köldläpp.

Inga brända mandlar, bara en illusion. Din kalla harskit, du är allt bra på att luras du.

Things are not always what they seem to be - animal waste or candied nuts? I think it has to do in which context things are presented. If the smell of candied nuts only gives an illusion of heavenly taste, rather than to taste even better, then things might be classified from how they look like - as animal waste... Well, just a thought I had, which might, without a text embedded in real fiction, only give an illusion of fuzziness.