Valträsk

Äntligen söndag. Äntligen slut på valhesten. Jag är givetvis för demokrati men media har då aldrig tidigare spottat ur sig så mycket valkampanjspropaganda som i år. Politikernas ansikten har förföljt mig vart jag än har gått, stora plakat, väldiga röster. Och jag tänker: varför inte satsa ännu mer på budskapet när fanskapet ändå hänger överallt? Varför istället inte göra ren reklam än att måla ut en massa ansikten, som förvisso blir varumärken i sig. Men ändå. Vad hjälper det när det i slutändan är valfrågorna och inte själva personerna som berör oss?

Jag har visserligen sett några bra, men ändå få, exempel på vad som mer skulle kunna kallas för reklam. För det är ju vad det är. Reklam för partiet. Det enda jag kan tänka mig som hindrar reklam i sin primära bemärkelse att florera är att det möjligen finns risk för att eventuellt vilseleda och skapa ett felaktigt fokus? Men jag menar - resten av mediesverige med alla valkompass-tester, därför-ska-du-rösta-på-oss-artiklar, videoklipp, publika diskussionsforum, tv-program, tidningsskvaller och för att inte tala om Facebook-hysterin bland statusraderna - vad gör inte dessa kanaler tillsammans för att vinkla och skapa trovärdigt valfläsk, om än inte medvetet så undermedvetet?!

Det enda parti - och det skäms jag så mycket för, både för deras och å landets vägnar eftersom reklamen är otroligt polariserad, naiv och framförallt hemsk, så pass att jag blir mer mörkrädd än bakgrundens svarta mörker, som utgör ramen i reklamen - är SD vilka gjort en reklamfilm, som tack och lov blev censurerad. De gjorde reklam. Dålig reklam, men det var reklam. Och Kristdemokraterna har även de valt en mer modern och underhållande affischart på en Hägglund som ställs öga mot öga med vilda djur, med ett budskap om ett mänskligare Sverige. Säga vad man vill om det något ironiska stenåldersbudskapet, men det är ändå reklam. Något som exempelvis Socialdemokraterna borde ha anammat än att utmåla en svartvit, statisk bild med Mona Sahlin i fronten framför ett gäng ungdomar med olika bakgrund, och därtill en banal text som lyder: vi kan inte vänta. Nej, vi kan inte det, vi har sett det förr, det är tråkig reklam. Och för att inte tala om en Jan Björklund vars ansikte upptar alla busskurer med en yta på hela fyra kvadratmeter där han ler fram allt annat än partifrågor - en stor och bred glugg med hängande tandkött mellan som skulle kunna se ut som någonting helt annat, om man har fantasi nog.

Till nästa valår ber jag därför alla reklammakare med partier att tänka om. Istället för att köra på sedvanlig primitiv propaganda, gör istället ert jobb! Kreera utanför boxen och låt presumtivt underhållande och kostnadseffektiv pr få agera aktör hela vägen ut. Ni skulle göra både er och landet en ärlig tjänst och dessutom få mer valuta för de valpengar som ni ändå lägger ut på all marknadsföring.

A chronicle in which I´m questioning this year´s extremly primitive marketing campaign of Sweden´s Parliamentary election, in contrast to its biggest impact in Swedish media ever.