Nåväl. Även om jag är ett stort fan av den franska kulturen är inte den franska wannabe:n i mig den största anledningen till varför jag gärna besöker cafét La Petite France. Anledningen beror snarare på att hela Frankrike lyckats flytta ända till Stockholm och bosätta sig i en liten lokal på Kungsholmen. La Petite France känns därför inte som något misslyckat försök till ett franskt café, snarare som ett gediget, och sedmera ständigt omtyckt hjärta.
Häromdagen slog jag mig ner på cafét omgiven av en gloria med inspiration, i sällskap med en kopp kaffe, en choquette och min dator. Det var bara strax efter lunch, men hela Stockholms befolkning räddes tydligen inte sluta jobbet tidigare den dagen, eller kanske lever alla människor studentliv - cafét var genomtrångt. Djupt försjunken i min text satt jag när en röst plötsligt talar till mig och jag tittar upp under lugg, fortfarande i mina skrivtankar och det tar mig ett ögonblick. Mannen som just frågat om han får slå sig ner vid mitt lilla bord tillsammans med sin familj, mannen med den skarpa blicken och de farligt yviga ögonbrynen är inte någon mindre än den store journalisten Mustafa Can. Jag blir med ens pionröd i ansiktet och mumlar fram något helt oväsentligt till svar. Visst, det är förvisso inte Baudelaires ande i egen hög person, men re-spect liksom.
Men så erbjuds familjen genast lediga platser av ett äldre par som just är på väg att gå. Attans, tänker jag. Det skulle allt ha varit intressant att föra ett förtroligt samtal med Cans familj. Framåtböjda över det lilla bordet skulle vi vara, stänga ute omvärlden, mm:a lite extra när chokladen från en pain au chocolat bäddar ut sig på tungan, samtidigt som vi diskuterar litteratur eller människosyn, ja vadsom. Vädret hade också funkat, eller till och med vem vi tror kommer vinna Idol.
The café La Petite France in Stockholm is still one of my favourite cafés, especially when they sell a choquette for only 3 Swedish crowns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar