ljust det

Det känns fint. Att tända ljus och omge sig med en lågas stillhet. När jag var liten var jag så pass lugn som barn att min morbror jämt jämförde mig med ett ljus. Han sa att jag lyste lika lugnt som ett ljus. Svajade lite försiktigt fram och tillbaka.

Ibland tänder ljuset plötsligt till och slickar sig upp i luften. Jag begrundar lågan som ser ut som en tomtenisses tomteluva, eller varför inte som håret på de där små trollen man lekte med när man var liten. Och ibland börjar lågan på ljuset huttra till, ungefär som om den frös. Små snabba skakningar. För att sedan återgå till sitt lugn. Lika lugnt som ett ljus.

When I was a little child my uncle used to compare me with a candle. He said that I shined as calm as a candle. Usually this season and during the winter I use to sit and look into the candle light. See how it changes shape, how it licks itself upwards in the air and start to sway front and back, to suddenly go back to it´s basic shape. As calm as a candle.