metahysteri

Vi pratade om film i allmänhet och kom in på temat måste-se-filmer och vi kom ännu mer fram till att vi motstridigt vägrar se dessa måste-se-filmer bara för att de BARA MÅSTE SES, innan de ens har haft premiär. Det råder en slags metahysteri hos filmer som får sådan verkan. Avatar är ett exempel på sådan film, Sagan om ringen, en annan, Millenium en tredje och listan tar aldrig någonsin slut.

Fast metahysteri -när något fenomen får en överdriven effekt- (tänk dig exempelvis en galet stor musikkonsert med galet stora artister där den större delen av publiken skriker sig hesa bara för att alla andra gör det; folk försöker nästan överrösta varandra), det begreppet är väl något allmängiltigt. Som den svenska sommaren, tycker jag är ganska metahysterisk; vi har en tendes att bli överdrivet galna så fort solen tittar fram att vi bara pronto MÅSTE UT! En annan metahysteri är även vissa böcker som bara-måste-läsas - kvitta om de är här för att agera dagslända och egentligen inte är särskilt imponerande i skrift. Metahysteri uppstår oftast genom andra kringliggande faktorer, som i detta fall med boken - vem som har skrivit boken; om det är en b-kändis som "skrivit" en häpnadsväckande självbiografi, eller om boken råkar behandla ett aktuellt samhälleligt fenomen och får stort, nästan glorifierat, genomslag. Kritiker, allmän publicitet och övrig reklam är givetvis skarpt bidragande faktorer till denna metahysteri.

En annan slag metahysteri finner jag även bland storstadens allraste innerstadsbor. Här handlar det istället om en livsstil, snarare än specifikt objekt, som skapar en mer långtgående metahysteri; typ ett konventionellt familjeliv där man enligt vissa samhälleliga ramar "bör": ha barn, omge sig med diverse varumärken större än prylarna själva, bo på rätt ställe och jobba i rätt bransch. Men vem har sagt att man blir lyckligare för det, både av att bo rätt och se på rätt film?