Min make: Discovery Channel

Här hemma hos familjen fortsätter jag att andas tv. Det är numera jag och Discovery Channel, vi är som ett gift par. Inte nygifta, inget passionerat så. Bara ett gift par. Som två livskamrater som vet vart vi har varandra. Inga överraskningar, inga förväntningar. Vi levererar, endast under all trygghet.

Jag lapar för jämnan framför tv.n och följer kanalens alla fascinerande livshistorier. Människor som kastar sig utför stup, människor som flyger med hjälp av fågelliknande gliddräkter, som klättrar upp-och nerför branta berg, som med skägg av istappar förfryser och som i sina svindlande livsprövningar okontrollerat skiter på sig. Efteråt zoomar kameran in en bergsklättrare i porträtt och han berättar med gråten i halsen om förödmjukelsen över att skita på sig. Guiderna som följde med honom gjorde ju inte det, menar han. Men mitt i sin sammanbitna och något vilsna min inser han slutligen att han ändå har gjort det - klättrat uppför berget. Han har därmed besegrat berget och trotsat en naturlag, sitt eget psyke.

När programmet om bergsklättring är slut tar ett annat program vid, ’How it´s function’, heter det. Ganska simpelt namn som förvisso gör sig förtjänt sitt program. Inga krångligheter, ingen colgate-publik som högtravat ler och låtsas skratta så fort kameran riktas mot dem. ’How it´s function’ handlar till exempel om hur det går till när man tillverkar en handgjord tobakspipa. Jag glider något djupare ner i soffan och betraktar med välbehag hur händerna som visas i bild, snidar pipans eldbo len. Det är plattitydfritt och pedagogiskt.

Discovery levererar vad man förväntar sig. Det råder ingen kliché kring kanalen och inga konstgjorda banaliteter från manusuppläsarens röst, som för övrigt är tämligen monoton. Men det räcker så. Jag vet vad jag har och vet vad jag får - som ett gift par fungerar vi, jag och Discovery Channel. Inga tajta trikåer, bara Icas långkalsonger. Till extrapris. Ge och ta, ta och ge. Jag ger min förväntade uppmärksamhet och får, utan vidare överdrifter, saklighet tillbaka. Ömsesidigt.

Men det är bara ibland som det händer, att jag stör mig. Det är när han, berättarrösten (manusförfattaren) gör ett försök till att ändå närma sig den pålagda stilen med tajta trikåer, genom att avsluta sina repliker med en punch line; det är en programdel om hur taxibilar tillverkas och han säger:
Det tar med andra ord ungefär två veckor att bygga en taxi - men låt oss hoppas att det inte tar lika lång tid att haffa en.

Jag tänker: Men inte behöver du väl göra dig till älskling? Jag vet redan vem du är och jag nöjer mig. Så.