Jag sitter och funderar sönder mitt huvud. Utsikten från mitt fönster är fortfarande ganska mager, inga löv på träden, ingen sol på himlen, det finns överhuvudtaget inga generösa färgnyanser att fiska upp någonstans. Ärligt talat är vintern på det stora taget inte så mycket alls att hänga i julgranen. Men vad jag egentligen vill säga med detta är att de vakuumfyllda mellanperioderna i alla årstider inte hade varit till någon nytta, om det inte hade varit för att vi faktiskt behöver utstå menlöshetens grepp för ett tag.
Jag tror inte att våren hade välkomnats på samma sätt om inte vintern hade envisats med att vara så hemskt grå under några långa månader. Jag tror snarare att vi hade blivit något stumma över våren om den hade anlänt alldeles för hastigt inpå vintern - ungefär som när man precis har haft ett brustet hjärta är det svårt att direkt bli kär på nytt. Man behöver vänja sig. Man behöver fylla ett hålrum med bara tid. Allt behöver sin tid. Och när väl den nya tiden kommer blir det sedan enklare att skifta nyans tillsammans med den. Jag läste nyligen denna rad, minns inte var, men den säger en del om allt:
"de vackra årstiderna gör det lättare för mig att förändras"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar