Parlez vous francais?

Igår började jag dagen till ära med att omsorgsfullt packa min väska. Väldigt omsorgsfullt.

Det blev en sen eftermiddag och himlen såg egentligen inte ut så här, men SNÖSTORMEN SKA FAN INTE FÅ FÖRSTÖRA MIN DAG! Så vi låtsas va, vi låtsas att det var så här hjärtbrytande vackert, eftersom ingången till ett nytt språk kräver sin speciella stämning, tack.

Vad som sen hände var att jag klev in på en skola för att ta min första lektion någonsin i   f r a n s k a - en födelsedagspresent från min familj; merci a toutes!

Bonjour - goddag
Bonsoir - godkväll
Bonne nuit - godnatt
Salut - tjena, adjöss
Au revoir - hejdå
Je m’appelle - jag heter
Qui est-ce? - vem är det
Cest moi - det är jag

Exakt, skolfranska! Men vänta bara, snart skrivs den här bloggen på franska. Eller inte.

Och jag tänker: trots att ett språk är en den främsta representanten för sitt land och dess kultur ligger det något komiskt i att lära sig ett nytt språk genom att paradoxalt nog systematisera det - att dyka ner i grunden för att bena upp olika ljud, stavelser och att schematisera språket i grupper. Så konstlat som det bara kan bli. Men jag gillar det eftersom det förstärker den klassiska bilden av ingången till ett nytt språk: old school.

Egentligen borde jag ha fortsatt kvällen med crêpes eller kanske huitres (ostron) för att liksom fullborda känslan av dagen. Men vad vore livet utan kontraster -

August dök upp och vi drog istället till det japanska köket och köpte hem sushi. Japanska är förresten ännu ett språk jag skulle vilja lära mig, någon gång i framtiden sådär.

Sen satt vi i ett nytt vintermörker och tjöt i rött.

August lekte med kameran

medan jag höll uppsikt över chokladen.

Bonne journée mes chers lecteurs!