Jag tillhör den skaran (om det nu finns någon) som kan bli deprimerad när våren kommer. Menherreguvarför!? kanske ni undrar. Och jag svarar att det inte beror på solen i sig, den är såklart helt underbar att möta upp. Anledningen är den att jag, det kommande halvåret, bör anpassa mig helt efter vädrets behov - att passa på att njuta så mycket av solen som det bara går!, innan vintern åter är här.
Men hörni, vi glömmer det nu. Jag drar ett streck över allt. Jag ser det hela självfallet positivt. Sol, för att inte tala om utomhusljus överlag, är en väldigt fin gåva och få skandinaver förunnat!
Häromdagen råkade jag i samtal med en kanadensare som på grund av jobb hade flyttat ända till Sverige. Menherreguvarför? undrade jag, varpå han svarade att det är lika lång vinter i Kanada som i Sverige. Ja, förutom att det inte alls är lika mörkt där borta som här, tillade han. Det är ännu oklart om jag fick rätsida på hans resonemang.
Men hörni, det är sak samma nu. Jag tog till och med en omväg hem idag, tills fots givetvis, inte med buss. Solen sken så förbaskat saligt och mitt hår fladdrade glansigare än all världens shamporeklam. Jaa, jag känner det, att det är vår. Men ännu vågar jag inte helt pränta in mina ord i sten, för vem vet, kanske snöar det ikväll?!
Nädå, det gör det inte, skoja ba. Hörni, våren är här! Jag mår bra, bättre än på länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar