Jag vet att detta också är en lång text, läs den om ni orkar, annars kan ni vänta på nästa inlägg. För övrigt heter den här "Tjugosex grader i cerise"

Det är en torsdag i slutet på mars. Någonstans läser jag mig fram till att det redan är högsommar, fast bara om man befinner sig mitt under solen. Där är det tydligen tjugosex grader varmt. Jag får svårt att föreställa mig hur varmt det kan vara och tänker tillbaka på den sommaren för många år sen, då jag och min lillebror åkte till badhuset med mamma som hade gjort i ordning ost-och-gurk-mackor åt oss. Hur vi plaskade runt i glittrande klorblått vatten, sprang över heta stenplattor, klafsade bort i vattenmjukt gräs, dök ner i utbredda handdukar och blev sen torra på bara två minuter.

Jag hade en cerise baddräkt med ett småbubbligt tyg. Det var populärt då att ha en baddräkt med det dära småbubbliga tyget. Det var en speciell modell som såldes på ett enda ställe, jag minns inte vart. Sen var det upp till var och en att ha vilken färg man ville på baddräkten. Min var som sagt cerise. Precis som den cerise pennan jag ritade med på dagis. Den som alla tjejer ville ha tag på. Men så fick jag den alltid först, kanske för att jag aldrig använde mig av andra färger än cerise. Flitigt, med ansiktet nära pappret, målade jag bollar i olika storlekar medan min kompis Annika tittade på. Sen ville hon också måla bollar i olika storlekar och kanske ett hus, med den cerisa pennan.

Just den sommaren, när det var populärt med småbubblig baddräkt, vill jag minnas att temperaturen lade sig i snitt på tjugosex grader. Men en dag blev det otroligt varmt, så varmt att det direkt sved om mina bara axlar när jag klev utanför dörren, och så varmt att bilbältet brändes när jag skulle ta på mig det. Jag blev till slut rädd för att ens ta i bältet, eftersom jag inte kom ihåg om det var på själva bandet eller på den silvriga delen som man brände sig.

Den dagen mättes temperaturen upp till trettiotre grader. Jag tänkte att så varmt har det aldrig varit i hela mitt liv. Tjugosex grader är ändå mycket bättre, för då kan man i alla fall sluta vara rädd för att bränna sig på saker.

När jag idag tänker tillbaka på den sommaren känns tjugosex grader avlägset, då jag sitter här i min lägenhet och tittar ut på något som påstås vara tjugosex grader i solen. Utanför mitt fönster har vintern just tillkännagett sin tyngd, backat bakåt och låtit ljumma, tomma vindar börja kasta sig fram likt busiga barn i lek. Det blåser väldigt mycket idag och ett tag tror jag på allvar att vinden ska slita loss fönstret, det låter sig skakas om utan något som helst försvar. Och molnen ligger som slarvigt brett smör på himlen - det är svårt att se allt det blåa där bakom, det finns, men vädret är ännu inte helt på det klara med sig själv.

Eftersom våren ännu inte är så framträdande känns därför tjugosex grader inte alls som de tjugosex jag minns som mest, vilket i och för sig inte är så konstigt. Jag menar, lika många grader i juli blir naturligtvis en annan sorts värme i mars.

Det skulle alltså inte alls bli samma upplevelse att ta ett dopp i någon sjö nu som under sommaren, oavsett om graderna råkar stå på samma sträck. Snarare absurt, skulle det bli. Ungefär som att jag idag inte skulle kunna dra på mig min gamla cerise baddräkt med småbubbligt tyg, i hopp om att återuppleva en viss barndomssommar. Dels för att baddräkten skulle vara på tok för trång på mig och de små bubblorna skulle då försvinna helt när baddräkten dras ut. Även den cerisa färgen skulle förlora sin intensiva kulör och istället bli hudfärgad i allt tänjande. Och kvar skulle jag stå naken i en pinsam min som desperat försöker framkalla sommar.