Och efter den andra natten klev till slut den sista dagen in i mitt Paradis.

Vi vaknade upp till myten och utsikten av en parisiskt pittoresk gata. Det kan låta konstigt det här, men jämförelsevis kan man säga att Paris är som en tomte utan mask - staden är alltid vad den utger sig för att vara.

Efter lite sovmorgon tog vi oss till slut ut under stadens takåsar, som alla är puttrigt nålade med små skorstenar.

Vi startade med tunnelbanan

för att sedan och leta efter

det här. Eller snarare

det här! En brunch i sitt matigaste esse. Det smakade som det såg ut, alltså ingenting annat än

GOTT.

Vi satt utomhus fast ändå inomhus

och rökte. Jag blev hemskt sugen, inte på att röka, men på att anamma ett franskt manér. Ja, jag ville testa på hur det är att vara fransyska

i alla fall för en helg. Bara för en dag, för en cigg. Bara för ett bloss, på bild.

Christelle och Clementine brunchade de med. Nu har jag så många vackra franska namn på lager att jag inte vet vad jag ska göra av dem, för inte kan jag väl skaffa tjugofem barn bara för att kunna nyttja dem. Namnen alltså, inte barnen.

På brunchstället var toalettväggen snitsigt pyntad med det här temat. Varför, hann jag inte reda ut. Men det var i alla fall ballt att betrakta det utifrån mitt grodperspektiv.

Vaggandes med våra brunchiga magar tog vi oss vidare fram mellan ihopträngda gator.

Passerade Louvren gjorde vi också sådär i förbifarten. Tänk va, vilken vardag att kunna gå förbi Louvren i inget ärende alls, typ -Äh, jag brukar passera Louvren varje dag på min väg till jobbet, Louvren som Louvren liksom. Fast kanske är det med Louvren som det är med Rådhuset -Äh, Rådhuset som Rådhuset liksom. Same same, but different. 
M i l t  sagt.

Och svalorna de verkade hålla på med någon lek, ville aldrig sluta upp med att flyga runt i cirkel kring fontänen. Själv skulle jag ha blivit yr.

Annars hade himlen regnuppehåll. På tal om håll så ser man här Eiffeltornet smygtitta fram lite försiktigt från sitt håll.

Ännu mer myt=sanning, Paris=nyförälskade par.

Annars var träden lite dystra av sig där de viftade högt med sina risiga armar. Mig gjorde det i och för sig inget.

Efter Louvren, lekande svalor, kärlekspar och dystra träd närmade vi oss till slut Le Grand Roue, som verkade ha bytt plats sen sist som jag var här.

Dessutom hade den krympt i storlek.

Ja, sen var det inte mer med det. Vi vandrade vidare längs med Seine.

Fotade av varandra

och alla andra

i vår paparazzi-jakt på...

macarons!

Sedan blev det dags att ta trapporna upp för att tacka och vinka av

Marions mysiga morföräldrar.

På flygplatsen stod tavlorna på lur och blinkade ut avgångar. Åter mot Sverige. På återseende Paris. Tack alla medverkande till min resa. Även flygpersonalen som skrattade högt när jag frågade om de hade light-vatten.