Fängelset

Det är tidig söndag och solen skiner plikttroget enligt tidningslöpen. Pirret inför dagens försynta värmebölja hänger i luften - mot husen ligger luften som vibrerande ångor. Och vinterns sorgliga balkonger mittemot har fått nytt liv, med stolar, bord och prunkande växter, som så ivrigt hänger nerför räcken att de alla ser ut att vara i trotsåldern: titta mamma, titta, jag kan hänga med en arm! Titta!

Och sedan har vi de modiga personerna som sitter på balkongerna - så här tidigt på morgonen är det än så länge bara ett par skott som har rotat sig fast med morgontidning och kaffe. Jag öppnar min balkongdörr, det är fortfarande skugga på mitt håll. Så sticker jag försiktigt ut tån så som man gör när man ska känna på temperaturen i vattnet - samtidigt som fågelkvittret väller in genom dörrspringan hugger morgonkylan tag med sina hörntänder på min stortå. Det är ännu lite för kallt.

Men snart, jag vet att snart, om några timmar, kommer solen gå upp i stånd och då kommer alla blommande varelser att befinna sig ute i parken, på uteserveringen och glasskiosken och bryggan...

Och jag måste plugga.

Plötsligt ser jag mig själv utifrån där jag står bakom mitt fönster och spejar ut över jorden, likt en avvikande planet. Det ser ut som om jag står bakom galler, i mitt eget fängelse. Pluggfängelset. Här i fängelset är jorden platt och dagen mörk. Här äter man nudlar och bröd, ost i bästa fall. Här är det lätt att man blir galen och vek. Och ibland när man får en stund för rast skyddar man ögonen mot solen med sina arma armar och krummar ihop sin ryggande rygg. Efter en kvart försvinner man sedan tillbaka till sitt lilla isolerade hål, krypterat från omvärlden.

Ja, så kan det vara här i fängelset.

Och nu måste jag sluta skriva, för annars kommer jag aldrig ut härifrån. Jag drar mig för livstid.