Högt uppe, i nivå med mitt näste, leker kontrasterna vild sjögång. Är det en varm dag känns det som om solens tungspets skulle kunna bränna upp min hud som på en tändares spetsiga låga, där jag ligger och solar. Och blåser det mild bris långt ner, på marknivå, snurrar snarare svulstiga tornados omkring på min balkong. Min markis bultar högt av vindens våldsamma grepp, den höjer och sänker sig som på ett stort segel. Men till skillnad från en segelbåts segel sker det inte med grace. Min markis ser istället ut som om den blir misshandlad av vinden, den låter sig kastas fram och tillbaka som ett gulblekt, tunt och slitet lakan med trasiga ändar av hängande trådar.
Det är snart midnatt, jag går ut på min balkong och vevar ihop markisen. De flesta fönster på grannhusen mittemot mig lyser mörka. Tittar man för länge på dem ser det ut som om de stirrar tillbaka, men det är bara inbillning - de snarare kisar, som på en katt som just ska till att somna. Det värker något i mina armar eftersom det krävs en extrakraft för att veva ihop markisen, som snart rullats ihop till sin ursprungliga rulle. Det slutar med ens att bulta om den. En tystnad infinner sig. En tystnad som skulle kunna tas för att vara en ny tonart, så tydlig som den blir i kontrast mot bultandet.
Innan jag går in igen för att lägga mig, ser jag upp mot natthimlen. Den är egentligen mörk, men bakom det duvgrå, utspridda molnlöddret kan man urskilja ett vilande morgonljus. Det ser ut som om himlen ler i smyg. Det är inget lömskt leende, snarare vänligt. Jag stänger balkongdörren om mig, letar vant fram till sängen där jag först puffar upp kuddarna för att sedan slå täcket om mig. Det är fortfarande varmt, täcket får vila i halvläge på min kropp, sluta vid mina höfter. Tittar man ovanifrån ser ut som om täcket, av ren artighet, har hasat ner av sig själv. Därefter låter jag mina ögonlock falla ner samtidigt som jag lyssnar till tystnaden. Den får mig genast att somna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar