Jag låg i en park och såg mig omkring. Där fanns en familj med två barn, en ung tjej som aggressivt tryckte ner sina cigarettfimpar i gräset och en äldre kvinna som började utföra en slags sälövning på mage, samtidigt som hon tryckandades i korta stötar. När hon fick syn på mig slutade hon tvärt upp med vad hon höll på med och jag vände bort min blick.

Förutom att sola i park begav jag mig nyligen ut på en vandring, förbi klättergröna fasader och folktomma gator. Det var en varm dag och svetten flåsade mig i nacken, retades med mig för
att jag hade tagit på mig ett par svarta åtsmitande byxor - jag gjorde det enbart av goda skäl,
som när man gör sig själv en gentjänst genom att klä sig varmare istället för att gå omkring och
frysa sönder en utflykt.

Men på håll höll drog vinden upp sitt segel och min klädsel kändes sammanfattningsvis aktuell.
Till slut kom jag fram till en öppen plats med ett stort träd som påminner om det cederträd som återfinns i libanesiska flaggan. Jag funderade ett slag på om jag verkligen hade gått så långt att
jag kommit till Libanon, med tanke på värmen och det nya landskapet som låg framför mig. Men
eftersom jag bara hade vandrat i en timma kunde jag omöjligt ha tagit mig över hela Europa.

Snart passerade jag istället en skylt som vittnade om Asien och jag uppmätte snabbt
sannolikheten för att möjligen ha vandrat dit. Tänk, det vore något att få besöka den
världsdelen! Något utöver det västerländskt bekanta.

Jag gick åt det håll som skylten pekade och kom snart fram till en miniatyr av Asien. Det gick
på ett ungefär att föreställa sig känslan av att befinna sig på japansk mark.

Med på denna resa var Julia som guidade mig genom hela Hagaparken. Det var alltså där vi
var, även fast jag kan ha förvirrat till det något.

Sedan promenerade vi förbi Sessans slott där det var förbjudet att fota. Jag tog därför istället
kort på det som ligger alldeles intill sessanästet. Ett ställe där man titt som tätt gifter sig, förutom
just denna dag då det var tomt på folk. Men annars står bröllopspar nästintill på kö för att gifta
sig där, fick jag förkunnat.

I Hagaparken ligger också Fjärilshuset och häckar. Det ska tydligen vara något extraordinärt.
Jag nöjde mig med att fota fenomenet.

Utmattade efter att ha gått runt 'hela' Haga, slog vi oss ner för en sedvanlig fikapaus och
skådade fåglar samt travande hästar.

Sedan blev det dags att tänka på refrängen. Konstigt uttryck det där, med tanke på att refrängen
borde vara själva händelsen och inte avslutningen. Och om refrängen i detta fall står för händelsen,
då utgjorde den en gemytlig ton med kontinentala influenser, inspirerade av Orienten och ett trevligt sällskap.