När rastlösheten väl träder i kraft finns det inte mycket som kan bota den. Jag har under det senaste dygnet försökt med det mesta, men uppnår ständigt ett resultat av ytterligare förvirring. Det känns som att bläddra i en bok med sidor av plastfolie som klistrar sig fast på sig själva. Som slutar med sidor som förvandlas till otympliga plastbollar. De gör det inte lätt för mig.
Utan att försöka överdriva saken kan man säga att den senaste tiden har bestått av tätt packade dagar där knappt sömnen har fått sig ett rättvist behov. Och när det öronbedövande bruset av stress väl har lugnat ner sig, när stormen plötsligt avtar, när regnet upphör att piska, när solen taktfullt inviger och djupniger in sin plats, då är det direkt svårt att veta om man gillar sött eller salt, om man vill läsa en bok eller se på film, om man är hungrig eller mätt, om man är munter eller moloken. Eller om det faktiskt är såpass gravt att förmågan att kunna tänka fritt har fallit helt utanför ramen. Långt ner i graven.
Vilken bra liknelse med bladen av plastfolie! Jag kan se det framför mig... Hoppas långhelgen var skön om än något rastlös för din del!
SvaraRaderaVad trist att du förmodligen inte kan komma till framsidan i sommar! Kanske blir det en stockholmstur för oss i slutet t sommaren, isåfall hör jag givetvis av mig!
Kramar