Textochbildbevis

Eftersom jag har skolkat en del från bloggen på sistone kommer därför här en bildkavalkad
på den senaste tidens händelser. Så att ni vet vart ni har mig, sattsäga.

Det händer mest om ljumma sommarkvällar, när jag vandrar genom staden, och det är alldeles
tyst omkring mig, förutom ljudet från mina steg och några lugna träd som försiktigt rasslar
när vinden drar genom dem. Då brukar jag titta upp mot himlen och tänka på hur mäktig den
faktiskt är. Känslan är ungefär som när man studerar en persons ansikte och kommer på
sig själv med att inse hur vacker personen är.

En annan dag hände det att jag sköt in skolböckerna långt under sängen, för att sedan
bege mig iväg på fest. Vid tunnelbanan möttes vi upp, Marion och Ludivine.

Gruppfoto två: jag och Marion.

Sedan hamnade på söderort som visade sig vara befolkad med en mängd pizzerior i förhållande
till sin lilla yta. Jag tänkte, varför inte ta en turistbild, och bad därför Marion att gå och ställa
sig framför en av dem.

Snart anlände vi till Sophies inflyttningsfest.

Där fanns en del trevligt folk, goda knivar och vassa kakor.

Heltimmar blev småtimmar, blev ny dag.

En dag då jag satt på balkongen, det var under kraftig ökenhetta, och just som tanken
drog förbi mig, om att alla växter under mitt våld tyvärr är dömda att dö, upptäckte jag ett
mirakel - på håll såg jag misstänksamt två gröna skott sticka upp ur den mest vinterdöda
kruka jag har. Mengu, är ni okej!? ropade jag förfärat med handen för munnen.

Därefter hasplade en annan dag sig fram och jag bestämde mig för att ta paus i mina studier
- beslöt mig för att bryta upp från min plats framför datorn. Som en ny scentagning.
  Klipp.
Vilandes på sägen hamnade jag istället, och kom att tänka på livets gång i stora drag. Tur är det
att man inte har alltför mycket dödtid över för den här typen av tankar. För till slut kan det ju bli vettvillig pannkaka av det hela.

Så kom den dag då Annie tipsade mig om denna bok. Jag som har svårt för krim var till en början
lite tveksam till den. Men det fick jag snabbt äta upp. Detta är en lite annorlunda Nesser-roman
som bär på ett korthugget och kallsinnigt språk. En berättelse om två barndomsvänner som under
flera års tystnad plötsligt återupptar kontakten via brevväxling. Läs!

Nu i helgen som var kom min mamma på besök tillsammans med hennes väninna med dotter.

Vi slog på stort och körde hela meze-rasket till libanesisk middag. Det serverades smårätter
som stämplar kärlek i gommen.

Och på söndagen promenerade vi under solen och försvann under cover när regnet
traditionsenligt hastigt började dansa loss över oss.


Så var det alltså med alla dessa dagar utanför bloggen.