det funkar mestadels helt okej. Jag klarar mig fint eftersom jag vet att vi snart kommer att ses igen.
Men ibland slår ens undermedvetna svallvågor över en och drömmar blir såpass känslosamma att tårar försiktigt börjar rulla ner för ens kinder, när man en vacker dag sitter på bussen och lyssnar på La valse d'Amelie.
Paris <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar