Kära dagbok

När jag var i tonåren försökte jag mig på att skriva dagbok, men det gick ingen vidare bra. Jag köpte mig en liten sak med vadderat omslag och hänglås(!), och sedan skulle orden börja flöda ur mig. Rinna som en symfoni med inslag av violmelankoli. Jag skulle skriva ända tills alla okej-posters obönhörligt släppte från väggarna, och jag skulle peppra dagbokssidorna med både rosenblad och fyrklöver, samt söndersuktade foton på de killar som jag var kär i. Och skulle någon komma åt att läsa dagboken skulle den personen möta en tonårsklaviatur utan dess like, med prydliga rader i rosa tusch - som ett litet godisstånd i bokformat.

Men problemet med mig och min dagbok var att det aldrig blev som jag hade tänkt mig. Jag fyllde aldrig ut hela boken, inte ens två dagar hann jag skriva mig fram till. Det var ett litet misslyckande i sig. Att vilja skriva om de tankar som man bar på, men som man faktiskt inte kunde skriva ner.

Ni undrar kanske varför?

För att jag helt enkelt inte visste hur man gjorde. Jag kunde inte förlika mig med varken dagboksformen eller ens formulera vad som skulle stå i den. Vad borde jag skriva om? - om hur min dag hade sett ut från det att jag vaknade och gick till skolan, tills det att jag kom hem och så småningom gick och lade mig? Eller passade det kanske bättre om jag försökte mig på långrandiga kärleksförklaringar? Jag fick aldrig riktig rätsida på det där, men oavsett vad det var så visste jag inte varför jag skrev ner något som jag i slutändan enbart berättade för mig själv. För mig fanns det inget tydligt syfte med att skriva dagbok.

Det gick ett tag, jag minns att jag köpte en ny dagbok. Den var röd och hård. Den hade heller inget hänglås. För mig spelade det nämligen ingen roll om någon annan läste det som jag hade skrivit, för det var snarare då som jag kunde förmå mig till att skriva ner något. Jag ville ha publik.

Det har nu gått några år sedan jag maskade igång med mina dagboksförsök. Och när jag nu tänker tillbaka på min andra dagbok - den utan hänglås, så känns tanken på att skriva dagbok idag mer befriande, eftersom det är just vad jag på ett sätt dagligen gör. När jag bloggar.