Delfinvärmen på 12,1 meters djup

Låt oss ponera att vi alla har levt ett annat liv innan detta liv.
Ett liv där vi kanske existerade i en helt annan form än som människor. Kanske var några av oss en stol, kanske ett träd, eller varför inte ett djur. Och låt oss säga att det förra livet satte både positiva och negativa spår i oss, det formade oss, även om vi inte direkt kommer ihåg det i detta liv - vi kan inte minnas stunder från det förra livet, annat än i form av när de exempelvis gör sig påminda i udda drömmar som vi vaknar av och undrar, vad drömde jag egentligen? Vart ifrån kommer dessa bilder som min hjärna, lika kreativt som en tvåhövdad ko, kokar ihop? Vi minns, men vi kan inte koppla.

Låt säga att de spår som sätter sig i oss från vårt förra liv ibland kan liknas vid destruktivitet. Att det är därför som vi i detta liv blir mindre harmoniska och välfungerande när vi ställs inför olika situationer, just eftersom vi har varit utsatta för något liknande i vårt förra liv. Något som får oss att rygga tillbaka inför vissa saker. Om man vill skulle man kunna kalla detta associativa beteende för betingning, det låter väl bra. Om man nu tror på ett liv innan detta.

När det kommer till mig själv har jag en teori om jag att jag kan ha varit utsatt för extrem värme under mitt förra liv. En sådan slags värme som gör att jag, snarare än att få mersmak, istället känner avsmak inför den. Den värme som jag måste ha blivit utsatt för har alltså skett under vissa omständigheter, där jag i mitt förra liv kanske var en delfin som, varje gång jag skulle dyka i vattnet, fick enorma brännskador eftersom solens strålar sträckte sig ända ner under vattenytan med en brännpunkt som låg på 12,1 meters djup. Vilket är exakt på decimalen så långt ner som jag själv alltid hamnade när jag dök, eftersom jag varken kunde dyka djupare, eller hålla mig högre upp. Brytningspunkten för min så kallade dykningskurva höll sig alltså alltid i nivå med solens brännpunkt. Jag var helt enkelt gjord för att dyka 12,1 meter. 

Detta ledde i sin tur till att jag fick enorma brännskador varje gång som jag skulle dyka. Brännskador som i och för sig försvann så snart jag vände och började ta mig uppåt mot vattenytan. Men tänk. Att dyka var en vardag för mig i ett liv som delfin, och att behöva bränna mig varje gång som jag dök (vilket av naturliga skäl för en delfin hände väldigt ofta) satte slutligen spår i mig, även om jag kanske inte direkt tänkte på det just då, i det livet.

Men idag, tänker jag. Kanske är det därför som jag inte riktigt gillar att vistas utomhus under högre temperaturer. Jag känner mig inte tillräckligt tillfreds så fort solen tittar fram och det blir varmt ute - rent konkret känns det i själen som att komma utklädd som en gris med kycklingpäls till en vanlig fest som jag trodde skulle vara en maskerad.

Så varför jag trivs bättre under mildare väder, säg under hösten, har alltså att göra med solen och dess brännpunkt och brännskadorna i mitt förra liv som delfin. Det kan vara en förklaring, tror jag. Åtminstone en någorlunda logisk förklaring.