Den gröna elefantens ljumma tårar

***

       När jag hade ätit klart sköljde jag av tallriken, ställde in mjölken i kylen, lade mig på soffan och tittade upp mot taket. Några sprickor hade börjat leta sig ut från hörnen in mot takets mitt. På håll såg det ut som svarta rännilar på ökenmark. Vitgul färg hade flagnat i ett av hörnen, hängde ner och droppade som färskt bläck på mitt ansikte. Jag sträckte ut tungan och lät färgen försiktigt glida in i min mun. Färgen var outhärdlig, den stank som en sur trasa som har använts till att torka bort råa ägg med. Jag svalde och färgen spred sig som en unken eftersmak i munnen.
       Sedan slumrade jag till och drömde om ett förfallet gårdshus där gröna elefanter gick omkring utanför och plockade svamp med sina snablar. När en av elefanterna fick syn på mig där jag stod vid ett träd, började den närma sig mig långsamt. Jag såg rakt in i elefantens ögon, studerade snabeln som såg ut att vara i vägen för ögonen. Jag tyckte plötsligt synd om djuret.
       "Förlåt", sa elefanten när den kom fram till mig.
       "Förlåt som i ursäkta?", frågade jag.
       "Förlåt som i förlåt", svarade elefanten och slog ner blicken.
       "Förlåt för vad då?", frågade jag.
       "Förlåt för mig", sa elefanten.
       Jag såg på elefanten som såg lika modfälld ut som månen när den skuggas av svarta nattmoln.
       "För allt det här", fortsatte elefanten och pekade runt med sin snabel på sig själv.
       "För att du är grön?"
       "Jo, det också. Men du ser ju hur jag ser ut med svansen mellan ögonen."
       "Äsch, tänk inte på det. Det kan du inte göra något åt." Jag sträckte fram min hand mot elefanten, som lyfte på sin fot till hälsning. "Du kan ju göra en massa fina saker med snabeln", sa jag och log. Elefanten log inte tillbaka.
       "Jag måste gå. Det har blivit dags för mig att lämna min familj", sa elefanten och sträckte fram sin snabel mot mig. Jag klappade den, dess yta kändes som på ett mjukisdjur och jag insåg med ens att hela elefanten var täckt med päls.
       "Okej, men sköt om dig. Det var trevligt att träffas. Vad heter du förresten?", frågade jag.
       "Sonja", svarade elefanten.
       "Hejdå Sonja", ropade jag. "Ta hand om dig."
       Elefanten var strax borta och ovanför mitt huvud bredde ett regnmoln ut sig. Några regndroppar började falla till marken. Mot huden kändes de lika ljumma som tårar.