Himlen, hösten och skogsbärsplättar i blodet

Det här med att skriva som jag gör, att ständigt trycka ut en massa text, det lever jag för. Jag tycker om att skriva och kommer aldrig att ändra mig i den frågan. Det finns inget i mitt skrivande som påminner om en trend, att det skulle vara en ny smak på choklad som jag villrådigt missbrukar under en period, för att helt plötsligt få avsmak för den och avbryta mitt frosseri och sedan aldrig mera återvända till skrivandet. Enkelt förklarat kan man säga att jag inte existerar utan skrivandet.

Jag vet att en del av er undrar över hur det känns med att ständigt publicera sina egna texter så som jag gör på min blogg - om jag inte får prestationsångest av att göra det? Jag vill säga att jag i början fick ångest av att ens skriva en text, sedan fick jag ångest över att läsa min egen text, sedan fick jag ångest när någon skulle säga vad denne tyckte om min text, och så vidare.

Men idag, ångesten är borta, utflugen ur mitt skrivbo. Jag har till och med packat ihop och lagt ut ångestens ägodelar på gatan nedanför.

Men det klart, ibland händer det att ångesten hälsar på, helt utan förvarning står den där i mitt eget hem och andas kalluft på mig. Och då brukar jag höja värmen på mina element, värma på en kopp te, dra på mig en stor kofta, raggsockor och kura upp mig med min vänskap. Så att jag får lite distans till ångesten som med ens tynar bort och försvinner. Och sedan reser jag beslutsamt på mig och knattrar vidare på tangenterna som sprätter vilt åt alla håll, samtidigt som jag blir mer säker på -inte vad jag borde säga- utan vad jag vill säga.