Nu har jag köpt på mig ett packe häften som jag ska skriva i, pränta in vartenda ord lika självständigt som om den vore en ensamstående dikt. I singularis ska orden en och en flyta ut och bilda episka tårar av salt som strör hål i såren, som bildar skorpor av hudlager där det kliar självsvåldigt och flyter ut i tragiska travar av högmod som inte lämnar utrymme åt någon annan. Ingen annan får komma till tals, ordens flärd talar, de talar över huvud och dränker ner varandra att det till slut blir en enda stinkande sörja av ord som bråkar om sina platser på jorden med de stora, största, allra största orden. "De som ändå aldrig hörs hur högt de än gapar. Stort."
Nej, så är inte alls tanken med dessa häften. Jag tänkte mig mer något i stil med att försöka upprätthålla något slags inspiration genom att stundtals föra ner några nätta tankar i dem.
Sådana tankar som man ofta slås av på bussen och kanske innan läggdags. Inte för att jag någonsin har, eller kommer att föra in dessa ord, just då som de faller över mig, lika kallsinnigt som snö.
Men tanken är i alla fall värd att omsätta i praktik. En praktik som inte får sluta med att häftena fylls med att-göra-listornas fyrkantigt
kvävande
mönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar