- likt tama skurkar under sen söndagspromenad

Klockan tre minuter över nio på söndagskvällen kliver jag ut i ett nattmörker för att ta mig till matbutiken och handla något i matväg. Vinden är tyst, men istället ligger höstluften som en ny stämma och klär marken disigt gul under gatlyktornas sken.

En stor jeep (jeepar är väl förresten alltid stora?) dyker plötsligt upp från ingenstans och kör förbi mig, likt en lämplig bakgrundsrörelse i en filmscen. Mannen i jeepen vänder sig om efter mig när jag passerar övergångsstället. Jag tittar på mannen, försöker urskilja den, av nattens detektivfärgade mörker, orangea silhuetten bakom ratten. Mer hinner jag inte, då jeepen snabbt viker av och är med ens borta. Jag fortsätter att gå mot matbutiken, täckt av trädens mörkgröna ögon.

När jag efter sju och en halv minut når fram till butiken möter jag ännu ett ansikte - en man iklädd bruna manchesterbyxor och en smörgul linnekavaj, som har skrynklat sig lite nertill. Mannen står vid brödhyllan och väljer bröd med ett slags passiv omsorg. Han tar ingen notis om mig utan verkar fångad i andra tankar. Sedan går han vidare till mejerihyllan och plockar mjölk, som han lägger ner i sin röda matkorg, återigen med samma slags själlöst rutinmässiga manér.

Själv fladdrar jag först runt bland olika hyllor, för att till slut gå från matbutiken med enbart en flaska cola under armen. Mina steg raskar sig hemåt, jag skyndar mig förbi subtila gränder och hastiga skuggor bakom varje hörn. I mörkret skiftar mitt hår i sepia och på min kropp hänger mina mjukisbyxor viljelöst, likt tama skurkar under sen söndagspromenad.