Vad (ut)gör en kulturell person i Kulturens byggnad?

"Här har du din kultur! Det är ett paket med röda och blå fyrkanter, några mosaikbitar av glas på locket och doftande kardemummakuddar inuti."

Ibland händer det att jag beger mig till stadens Kulturhus för att gå på teater eller liknande tillställning, och ibland blir aktiviteten av det mer milda slaget då jag möter upp en vän för en fika. Jag tycker om att det finns ett Kulturhus som verkar för att vara en öppen plats för möte och dialog. Men så tänker jag att byggnaden troligen måste ha höga krav på att leva upp till sitt namn - att leverera en konkret bild av vad kultur är.

Vad kan då denna bild av kultur tänkas vara? Är det den koketta kvinna med silverstrikt page och svartfyndiga glasögonbågar, jag ser springa fram och tillbaka mellan hyllorna i det sofistikerade biblioteket, med nydanande ämneskategorier som Humor, Debutanter och Omvärlden - till informationsdisken, som i sin kontext ger ett intryck av att vara utklädd till kulturen, snarare än att vara kulturen? Eller är kulturen det folköversvämmade ekocafé som ligger i anslutning till entrén? Eller utgörs kulturen helt enkelt av alla de besökare som befinner sig under Kulturhusets tak?

För ett tag sedan klev jag, i väntan på en kompis, innanför dörrarna till byggnaden och roade mig med att ögna igenom bibliotekets utbud. Den första tanke som slog mig då var att Kulturhuset inte kändes som den plats jag trodde mig att den skulle uttrycka. Tänk dig det bekanta scenariot:

Du dricker ur ett glas med vatten men inser att det istället är mjölk i glaset - din föreställning skär sig i smaken av det direkt upplevda.

Jag hade från början en tanke av ett Kulturhus som en expanderad version av samtidens heliga graal, att kulturen skulle sjuda omkring mig då jag trädde in i den. Jag tänkte mig något i stil med: Här har du din kultur! Det är ett paket med röda och blå fyrkanter, några mosaikbitar av glas på locket och doftande kardemummakuddar inuti.

Förvisso fann jag kulturen, men inte på det sätt som jag hade tänkt mig - återigen, mjölk i vattenglaset. Det som jag då såg var nämligen folk som satt på stereotypa foajésoffor liknande dem i vänthall. En del satt upptravade med krummade ryggar i små nyvunna krypin, försjunkna som i ett evigt betänkande. Någon läste i en bok eller lyssnade på musik, medan en annan knackade på sin dator. Gemensamt för de personer jag studerade var att det kändes som de främst satt och väntade på någonting, och i sin väntan passade de på att fördriva tiden med hjälp av kulturens attribut.

Det var en märklig upplevelse, vilket jag inte vet om det beror på att det är jag själv som förväntar mig att man borde agera på något slags kulturellt vis när man befinner sig i ett Kulturhus, eller om det är för att Kulturhuset är så pass öppen till sin planlösning - stora gränsöverskridande ytor mellan bibliotek, småbutiker, caféer och rulltrappor, där alla möjliga ljud bakas in i en kakofoni, och inbjuder därmed till, i viss mån, asymmetri för det kulturskal som kulturella sysslor traditionellt sett packas in i. Dess öppna planlösning gör att jag därför ser denna plats som en något för distraherande ställe att läsa, skriva eller stifta bekantskap med mina egna tankar på, då jag snarare i detta syfte hade valt ett enskilt beläget café som allmän uteplats.

Kanske är det på grund av den något ostrukturerade ytan, där viljan av att beblanda alla slags mötesplatser i en enda, som gör att jag upplever situationen som om folk istället väntar på något, än att de utför någonting kulturellt, och som i sin tur blir motsvarigheten till namnet Kulturhuset. Vidare jämför jag mitt intryck av denna plats med den typ av väntan som man befinner sig på, låt säg, en flygplats. Skillnaden i det här fallet är bara att det inte finns några avgående flyg. Inte vad jag vet i alla fall.