De övriga

Ett kåseri som jag nyligen skrev för Stockholms universitets studentkårs tidning.

Vi befinner oss under singlande höstlöv, när de taktfasta studierna slår i en rytmisk bana. Det innebär att alla vi som har börjat en helt ny kurs i höst slutligen har funnit varsin själsfrände i gruppen. Den vän som man i vind letar upp och i skydd slår sig ner bredvid. Precis en sådan vän, som jag inte har.

I början på denna termin drog jag mig för att knyta vänskapsband, jag var helt enkelt för trött för att orka engagera mig i nya bagage. På föreläsningarna satte jag mig därför medvetet på kanten och undvek att le alltför uppmanande vid möten i korridorerna.
    Men se nu, jag har blivit den skuggtyp som för första gången i mitt liv står utanför den viskande gemenskapen. Jag har blivit den övriga som man helst sätter sig två stolslängder ifrån, om man nu inte prompt måste hasa sig närmare, när ordinarie kompis är sjuk.

För ett tag sedan kom det fram en tjej. Hon hälsade försiktigt på mig. Jag hälsade glatt tillbaka och försökte efter en krystad tystnad fråga om hon trivdes med kursen. Tjejen pressade fram ett svar – jag vill minnas att det var någon form av vokal, och strax kom hennes kompis in i salen och slog sig ner bredvid henne. Efter pausen hade båda tjejerna bytt plats.