Paris på armlängds avstånd #2

Besöket hos Therese i Göteborg fortsatte vidare till stadsdelen Haga.

Där hittade jag även till ett annat Paradis - ett antikvariat där jag fyndade en särskilt fin sak.

När vi sedan var på väg till ännu en fikapaus stötte vi på den här skylten: Chat Noir, den
svarta katten, som tidigare var ett café och konstnärskabaré i Montmartre i Paris.

Men i Göteborg är Chat Noir något av en helt annan art.

Efter skog kommer så småningom Fröken Olssons café.

Här frossar bakverken i överflöd, också mackor och sallader är välförtjänt matiga och personalen bär så hemtrevligt både förkläden och huvudbonader. Cafét påminner om Helin & Voltaire på Djurgården i Stockholm. Om det säger någon något.

Therese passade på att wordfeuda lite och jag tog med stor fascination del av detta spel. Joda,
lite sugen blev jag allt. På att skaffa hela paketet, alltså mobil med en sån dära skärm som man
pekar på för att skriva text-meddelanden till sina vänner. Och så kan man tydligen kolla det dära fäjsbok, som det heter, på mobilen. Ja tydligen kopplar man på något vänster upp sig på Internet
och så kan man skriva in de dära w:na, du vet World Wide Web, å sen den hära sidan, fäjsboksidan
alltså. Ja, tänk vad snabbt tekniken går nuförtin.

När solen sedan sjönk, när höstvindar mojnade och löven glittrade rödstinna, återvände vi
hem för att svida om till ett glammigt kvällshumör.

Therese tog mig till den turkiska restaurangen Taras som ligger i Linnéområdet. Helt klart en
av de bättre restaurangerna jag har varit på!

Sedan tog vi in på hotell.

Alltså vi tog en drink i hotellbaren.

Och efter lördagen kom söndagen.

Strax innan jag skulle bege mig tillbaka till Stockholm visade Therese till min överraskning
några av de brev som jag för flera år sedan skrev till henne, då hon och Martin bodde i USA.

Det var spännande men också aningen surrealistiskt att läsa sina egna brev. Att få inblick i och minnas vad man sysslade med då, hur man tänkte. Det kändes på något vis sårbart att ta del av sina tidigare tankar, även om de mestadels var triviala. Ja, det är något svårförklarat, och kanske tar
jag det på för stort allvar. Men kort sagt, det var som att läsa om sig själv, fast i tredje person. Ni som skriver eller har skrivit dagbok kanske vet vad jag menar?

Därmed tog jag farväl av Therese och av Göteborg, mitt pärliga Paris.