Den här veckan sitter jag och petar mig igenom en hemtenta. Ibland händer det att jag tittar upp från arbetet och tänker att det verkligen är nu som jag skriver tentan. Det är nu det gäller, det är NU som jag befinner mig i den stund som jag vet att jag senare kommer att tänka tillbaka på som en ganska obehaglig stund. Så illa är det i och för sig inte. Men ni förstår, mitt under tentan är prestationsångesten så påtaglig att jag knappt känner av den. Den är alldeles för nära, vilket gör att det bara känns som om någon blåser mig lite smått i nacken. Ungefär som när man på 50-metershöjd hänger uppochner i en karusell, just då kan man liksom inte greppa omgivningen på nyktert vis.
Ångesten över att bli äldre är nog en av mina större fasor. När jag går omkring och sparkar bland alla vänliga höstlöv händer det att jag tänker på hur fort tiden går, och då brukar ångesten dyka upp runt hörnet för att märka mig med sin eldgaffel. Ända från dagen efter, till dagen innan min födelsedag, brukar jag få mina skvättar med ångest över att bli äldre.
Men just då, den dagen som jag fyller år känner jag mig fullkomligt likgiltig. Då vet jag inte annat än att öppna min famn och följa med i fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar