Igår beslöt jag mig för att vara kreativ på klassiskt vis. Jag skulle skriva, till och med prioritera skrivandet före studierna, före disken, före maten och före socialt umgänge. När man prioriterar kreativiteten på detta vis krävs det därför att det man gör blir ett någorlunda resultat, eftersom annan effektiv tid går till spillo. Så tänker åtminstone jag mig det. Även om jag inte vill att det ska vara så.
Igår: Jag slår mig bestämt ner vid min plats, med en text som i princip är färdig - den ligger och kittlar i bakhuvudet. Jag kan nästan se hur tanken på texten får huden på mina armar att välva sig av behag, när tanken rullar fram som små små kulor som bildar vågor, och jag kan känna vibrationerna ända in i hjärtats vänstra kammare. Det är som en vibration som liknas vid det ljud som bara kan uppfattas via telepati. Ni förstår då, det här är större än gåshud. Det här är ett helt kungarike inom mig. Mycket mäktigare än fantasyvärldens alla kungariken tillsammans.
Men plötsligt! Det är som att ta av sig sina solglasögon och bländas av hur vit, nästan obefintligt ljus och banal sommaren egentligen är, utan glasögonens mörka glas som bäddar in sommartillvaron i ett slags dämpad mystik. Jag tappar helt oförklarligt den inspiration jag haft lindad kring mitt lillfinger. Kraften pyser ur mig som på en badmadrass, och jag vill hinna blåsa liv i den igen innan den blir helt platt. Men jag hinner inte. Kraften har för denna stund gått förlorad.
Så jag letar mig istället till sängen. Ute skiner solen, hösten dansar vals och människor frossar glatt i dess tretakt. Själv somnar jag lika omärkbart som inspirationen gled ur mina händer.
En timma senare kliver jag upp - jag har fått tillbaka inspirationen, den andas så pass nära mitt öra att jag blir alldeles fuktig om ena kinden. Men den här gången ska jag inte utmana skrivandet. Jag ska istället passa på att återuppliva målandet. Därför slår jag mig ner vid min plats och börjar med att försöka skissa på ett vanligt papper. Knapphändigt studerar jag först det vita pappret och börjar sedan föra pennan, någonstans. Det ska bli något, jag vet inte vad. Ett löv, varför ett löv? Ett träd, varför ett träd? En sol, så typiskt! Varför varför?! måste det bli Något? Jag börjar ana ett snett litet leende hos det vita pappret. Det hånler åt mig, dess vita yta bländar mig, och plattheten är på väg att dränka mig.
NEJ! vill jag ropa.
Men förmår mig inte. Luften sugs snabbt ur mig och innan jag ens har tänkt tanken är badmadrassen tom på luft. Tunn. Utblåst. Som en drake utan ansikte vilse i det blå.
Med missmod över spilld tid och uteblivet resultat går jag åter och lägger mig i sängen. Men den här gången slår jag upp en bok och börjar istället att läsa. Sedan får inspirationen göra som den själv behagar. Jag ska i alla fall inte jaga den.
Även om den är väldigt fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar