Mötet med mitt morgonkaffe är den mest revolutionära stunden på hela dagen. Med kaffet föds jag på nytt, gnuggar sömnen ur ögonen, sliter mig loss från gårdagens överbeskyddande slöja, krälar mig ut på nya jaktmarker, och bygger upp kraftfull djungelmärg. Med kaffet blir jag lika svart inombords som det mörka ögat när det hälls upp i kaffekoppen - det som metaforiskt brinner likställt med de illustrerade eldflammorna på kaffepaketet. Det karaktäristiska kaffet, som skapar ett bergsmäktigt eko av mina försynta steg. Kaffet, som vållar friktion på vulkanplundrade stäpper, i det svarta bläcket hos det levrade blodet.
När kaffet rinner ner genom min kropp, formas det till ett upphöjt vattenfall i dalgångens mest lömska kolgruva, för att verka till att förmildra och återskapa mig själv till ett jag. Som egentligen inte alls är så ond. I själva verket vill jag inte alls någon illa. Men jag kan inte rå för det, det bara blir så när jag dricker mörkrostat kaffe med fyllig arom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar