Matorgie-sorger, en skvätt kaffe med påtår, till följd av vidunderliga teknikers småsår

Det var en gång en början till en sån här fin kväll då jag promenerade bort till söder för att
träffa mina kollegor. Både gamla och nya i gemet.

Vi började kvällen med att avnjuta en middag.

Som aldrig blev framdukad. I alla fall inte för Anna, och vi andra väntade i timmarna två tills
vi riktigt hade svalt oss.

Under tiden fick vi tugga på lite bröd, av det slag som man matar fåglar med.

Men till slut, efter en korthuggen dialog med restaurangpersonalen, gick vi iväg för att dränka
våra matorgie-sorger, med förslagsvis kaffedrinkar. Fast så tråkigt var det ändå inte. Vi hade på
det stora taget väldigt trevligt.

Känner ni inte igen teknikprylen? Det är en mobiltelefon, en sådan som såldes på marknaden för bara några år sedan. Det går att både tala med den, skicka sms och mms. Fota så även. Den fungerar ypperligt bra, trots att den inte är så appig av sig.

Nej tyvärr, det går inte att spela wordfeud på den. Jag är hemskt ledsen.

Sedan dök Idas hundar, modellerna Skrållan och Brumma, upp. Ja, kanske inte just under
den kvällen, men under en annan kväll. Trots att de skällde stort var båda evinnerligt rädda
för mig. Kanske för att jag hade druckit en kaffedrink á mörkrostat kaffe med fyllig arom.

Innan vi begav oss hem den kvällen visade Minna stolt upp sin förträffliga plånbok. Och med
det citatet lämnade jag stället utan minsta styng av dåligt samvete, över att ha sprätt pengar
på detta anskrämliga vis, som man gör när man beger sig ut på slantrunda i goda vänners arbetslag.