Själsfrånvaro hos berättarrösten och svartdjup botten i brottarbrösten

För mig tjänar numera den här bloggen som en daglig göra, något som jag rutinmässigt i min vardag uppdaterar av bara farten. Ungefär som när man ska in till köket för att hämta sig ett vattenglas och per automatik öppnar kylen för att se om det möjligtvis går att finna något av snaskvärde. Man gör det trots att man vet att kylskåpet är helt länsad sånär som på en halv skrynklig tomat, och allra längst in en burk inlagd gurka, anno -99.

Visserligen sker inte en blogguppdatering i linje med samma slags karaktärslösa sug för sötsaker. Det jag menar är snarare att bloggen ses som ett naturligt nav i vardagen. Ofta händer det till och med att jag använder mig av bloggen som en uppvärmning inför något annat, större skrivprojekt, eller läxor. Med bloggen skriver jag skriver helt enkelt upp mig i ett tempo som skulle kunna liknas vid ett slags ansats som man gör inför ett längre lopp; som när man vässar pennan ordentligt innan ett prov, eller rättar till backspegeln innan man ska starta bilen, eller tillåt mig ytterligare exemplifiera: fyller lungorna med luft innan man ska blåsa upp en ballong.

Rent konkret skulle man även kunna se det som att jag, likt en gorilla, slår mig för bröstet när jag bloggar - jag värmer upp min egen djärvhet och styrka inför en större ansträngning.

Problemet är bara att det ibland händer att jag känner mig totalt utmattad när jag väl har bloggat klart. Så pass utmattad att jag inte klarar av att trycka ut mer text på annat håll, eller läsa fler sidor i kurslitteraturen. Jag orkar knappt ta mig för att skräpsurfa på nätet, dricka ett glas vatten eller ens byta om till sovkläder. Och det är ju inte så bra om jag har räknat med att hinna med annat efter att ha bloggat.

Nej, det är i själva verket inte alls så bra.

För hur skulle det egentligen se ut om en gorilla i ena sekunden slår sig för bröstet och utstöter oroväckande omänskliga ljud, samtidigt som fåglarna i träden av rädsla faller till marken likt skjutna burkar, och huggormarna skallrar tänder, och lejonen hamnar i målbrottet och gepardens prickar faller av - för att i nästa stund, som om allt väsen gorillan har fört, bara visade sig vara en lagom överdriven gäspning. En gäspning som sedan fullföljs av att gorillan kryper ner på fuktigt inbäddad djungelmark, för att sluta sin ögon och direkt somna med tummen i mun.

Tänk er, alla de rädda djungeldjuren skulle säkert bli alldeles skogstokiga på gorillan som bara narrades med dem. De stackars djuren skulle bli helt utom sig, oerhört kuvade och osäkra på hur de ska agera i deras kommande framtid. Och allt detta på grund av gorillans lilla felsignal.

Ju mer jag nu i skrivandets hetta tänker till på gorillans ologiska handling, skulle man faktiskt kunna likställa de stackars djungeldjurens förvirring med den reaktion man skulle få, om till exempel jorden visade sig vara en liten blå boll som någon gigantisk varelse sitter och leker med på sitt rum uppe i rymden. Där himlen skulle vara den gigantiska varelsens handflata och solen en leverfläck på handflatan.

Ja, tänk om vi skulle få reda på att så faktiskt är fallet. Då skulle inte bara djungeldjuren, utan snarare hela jorden gå under.