En annan vrå av tystnaden

Sitter i en tyst avdelning på skolans bibliotek och skriver. Bredvid mig sitter en kille, han skriver också. Nej förresten han skriver inte, han hamrar med fingrarna på tangenterna. Han trycker på varje enslig liten bokstav med sådan kraft att jag kan känna av vibrationerna genom golvet. Och jag undrar i min egna lilla tysthet vad som egentligen räknas som tysthet i den tysta avdelningen?

Plötsligt slutar killen upp med att hamra på tangenterna och jag återgår till att försöka koncentrera mig på min text. Jag försöker därav kompensera killens hamrande genom att knappt vidröra tangenterna när jag skriver. Visst, det blir lite ansträngt när jag försöker vara så spänstig som möjligt om fingertopparna för att kunna bibehålla en mjuk, hårfin studs mot tangenterna. Men det går, speciellt om jag försöker applicera utövandet i att finna total kroppskontroll. Den enda skillnaden är dock att jag här avgränsar mig, istället för att inbegripa hela kroppen fokuserar jag mig på endast fingerspetsarna. Det går.

Snart går fläkten till killens dator igång. Den låter som, nja vad ska man säga? Ja, den låter helt enkelt. Så pass att jag i min egna lilla tysthet undrar vad som egentligen räknas som tysthet i den tysta avdelningen?

Sedan är det inte mer med det, för sedan lägger killen ner sin bok igen - han har läst tillräckligt för att återigen kunna föra ner anteckningar på sin dator.

OCH SÅ VIDARE!