I den tysta salen som jag sitter i smattrar folk på sina tangentbord i omlott så att det bildas små rytmer av över-och understämmor som puttrar in i varandra. Jag kommer att tänka på den klassiska Pringles-onceyoupop-reklamen som slutar med att alla tuggar chips så att det låter som ett väldans trevligt ackompanjemang, som gör att man får lust att smått svänga på tårna där i TV-soffan. Lite på det sättet är det alltså här.
Min bänkgranne slår på datorns tangenter som om det vore kött hon bultar på för att få det mört. Där uppe, på den ensliga balkongen, klirrar någon annan med sina naglar på tangenterna så att det låter som när regndroppar slår mot fönsterrutan.
krr, krr krr krr, DAM DADADAM DADADAM DAM, krr, krr krr krr, DAM DADADAM DADADAM DAM, krr, krr krr krr, DAM, DAM kirr, kirr, kirr DAM, krr DAM, kirr DAM DADADAM DAM...
ja, ni hör.
Utanför salen, i korridoren, hålls ett slags kyrkmässa med ledning av en saligt sjungande kör. Det är sant! Kanske inte själva kyrkmässan, men kören. Varje gång som någon öppnar dörren in till salen väller ljudet från kören in och vi uggliga studenter - vi rycker till och tittar likt förvånade strutsar upp från våra böcker. Och så ler vi försiktigt mot varandra och tänker, gu va busigt av dem att STÖRA OSS SÅ HÄR MITT UNDER PLUGGET.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar