Tänka sig att det oftast blir på det här sättet - verkligheten överträffar bilden. När jag igår kväll som vanligt satt och tråcklade med ord, knackade plötsligt himlen på mitt fönster. Jag blev så pass överraskad att jag spratt till. Som hos en skrämd höna ryckte det i min kropp och några fjädrar busade runt i luften. Snabbt återupptog jag fattningen, rättade till min lilla kam på huvudet och frågade himlen vad han ville. Himlen såg mest pillemarisk ut och pekade ivrigt med fingret bortåt skyn. Så jag reste på mig för att se vad det var som han ville visa.
När jag kom fram till fönstret fick jag liksom trycka med näsan mot fönsterrutan för att kunna se, och himlen pekade och pekade och jag tryckte min näsa lite hårdare mot rutan så att mina läppar blev till fläskiga svålar och mina ögonfransar vek sig mot rutans kalla fasad och min panna trycktes inåt så att röda strimmor av kapillärer plattades ut till ett blodbad och min haka trycktes bakåt och mina tänder storknade när de pressades mot rutan, så pass att de började vittra sönder likt bergsflagor på flykt från en asteroid.
Men sedan förstod jag. Jag såg allting framför mig. Klart och tydligt och mer obeskrivligt än den här bilden visar. Igår var himlen riktigt magisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar