Det är nästan midnatt, månen är och gömmer sig bakom något hörn. Jag sitter därför ensam framför datorn och skriver, samtidigt som huvudvärken ligger och river som en invärtes liten skorpa bakom mitt pannben. Om jag inte går och lägger mig nu kommer huvudet att explodera.
En flaska rödvin står och lutar sig ut från hyllan, som en retsticka sträcker den långsamt ut hela foten och narras med mig. Liksom lockar mig till frestelse. Jag stirrar på flaskan som stirrar tillbaka på mig och tar ett steg till. Den står nu så nära kanten att minsta lilla ljud (TYST!) skulle få den att ramla ut från hyllan och skvätta blod över hela golvet, och tapeten och mitt avskalade hjärta skulle fyllas upp med vin och bli alldeles för full och få omkull någon helt oanad typ.
Jag och flaskan tittar på varandra i vad som känns som flera minuter men som i själva verket bara är någon sekund. Mina ögon är sprängröda, inte av ilska utan av trötthet. Men det vet inte flaskan om. Men å andra sidan, hela flaskan innehåller ett sprängrött ämne vars tanniner skulle få mitt huvud att explodera om jag bara så skulle inandas stumpen till vinets svans. Så om mina näsborrar skulle lyfta på vingarna och göra plats för klasar med druvor av lakrits och vanilj och fat, så skulle jag och mitt huvud inte komma till himmelriket, utan till vindruvornas Bordeaux. Och en resa till Frankrike tackar man ju sällan nej till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar