Smärtsittande läge

Idag startade jag dagen med ett yogapass. Det kan tyckas låta skönt att starta dagen på det sättet eftersom yoga förknippas med andlig träning där man även stärker själen och sånt därt gojs ni vet. Men idag sträckte jag ryggen på något vänster och kan nu inte böja mig snett åt sidan när jag till exempel ska skrubba baksida lår när jag duschar, eller när jag ska ta på mig skorna och sätter tummen mellan sko och häl för att få ner foten. Då stramar det till i ryggen på det sätt som påminner om en gummisnodd gjord av is.

Häromveckan sträckte jag ledbandet intill knät när jag tränade yoga. KRRST TT KRRSS T lät det. Två gånger efter varandra också. Sedan föll jag till golvet, men mest av rädsla då ljudet påminde mig om en smärta som jag förmodligen direkt borde känna av. Men som inte dök upp förrän någon timma senare. Med knät i hand gick jag sedan till ortopeder och sjukgymnaster som vinklade på mitt ben och frågade om det gjorde ont si eller så. Och jag låg där på britsen och tänkte efter, försökte känna smärtan, hummade tvetydigt till svar, de frågade mig igen, jag svarade med ett tydligare JA, på det sätt som man gör inför prästen och hela församlingen vid altaret i kyrkan. Men nu var det inte någon partner, utan smärtan som jag tvunget svarade JA till, ifall jag misstog mig. Vem vet, kanske underskattade jag smärtan, svarade inte på den som man borde. Smärtan kunde vara en riktigt lurig typ.

Ja så höll det på. Sjukgymnasterna fortsatte att vinkla på mitt ben åt alla håll och kanter och jag låg där, öppen för förslag som en underkastad marionettdocka med halvöppen mun, beredd på att svara ja, nej, kanske nja, mja hrmpf. Jag blev aldrig riktigt klok på smärtan, den gömde sig ganska ofta. Dök bara upp under vissa ögonblick, som till exempel när jag skulle sätta mig på golvet med korslagda ben, som man gör i yoga.

Jag kunde även känna av smärtan när jag skulle krypa ner i sängen för att sova. Just då vek sig knät i någon harmlös vinkel och jag kunde sedan inte somna eftersom jag låg och tänkte på mitt stackars knä och hur ont det måste göra i knät. Jag har på sistone därför tänkt en del på den här smärtan, försökt bli vän med den. Försökt förstå mig på den, hittat andra ingångar till den. En av dessa ingångar skulle kunna vara att smärtan kan liknas vid yoga, då båda formerna verkar vara lika luriga för kroppen.