Novembervågor

Jag tittar ut genom fönstret och möter november som är klädd i rasslande skelettlöv och gråblå himmel. Mitt vemod höjer sig sakta över mig och suget för att skriva böljar försiktigt upp likt när vågor börjar ta sig in mot land. På avstånd ser vågorna små och försynta ut, men ju närmre de rullar fram desto mäktigare blir de. Så jag ställer mig vid strandkanten med utsträckta armar. Sanden smiter åt mina fötter och fotbojorna stryper åt anklarna. Det blåser en mild storm någonstans i ögonvrån. Jag blundar och låter mig sköljas med av vågorna, som påminner om slickande eldslågor. Fast utan glöd.

Sedan sugs jag in och följer ovetandes med i vågornas lek. De kastar mig fram och tillbaka likt den lek som leks under skolrasten. Deras famnar är så kalla att det bränns om mina armar, mina ben som domnar bort och mitt hjärta fryser till is. Mer hinner jag inte tänka för strax ringer klockan in till lektion. Jag spottas iväg av vågorna och slungas återigen upp på land. Likt en trasdocka hamnar jag ofrivilligt framåtböjd på betongsand, utan känslor och utan ord.