Palatsplats

Jag befinner mig på pluggpalatset. Eftersom jag ville få en plats på balkongen (inomhus då) var jag därför tidigt ute, när palatset öppnade vid niosnåret. Då stod jag på hänglåset och gläfste ivrigt som en otyglad hund.

Får man en plats på balkongen kan man för det första se ut mot de väldiga fönstren som på markplan inte börjar förrän någonstans vid axelhöjd. För det andra har man även utsikt över alla studenter som sitter nere på markplan och fryser för att det drar så kallt från fönstren.

Men jag måste erkänna - på balkongen sitter man insydd i små läshörnor och där nere sitter man i rader, jämte varandra. Jag tycker därför att det är lite väl tyst här. Saknar det inzoomade ljudet från när någon tar en klunk vatten som trycker sig ner genom mandlarna i halsen, så att adamsäpplet pressar sig utåt likt en konvex spegel som i sin tur zoomar in andra ljud. Som till exempel det påtagliga ljudet från när man skriver och pennspetsen river mot pappret, det räfsar liksom även till i mina ambitioner kring livet. Och så saknar jag det effektfulla ljudet av knappande nagelklirr på tangentbord. Jag saknar också det bedövande rasslandet med diverse medhavda påsar och näsdukar, och för att inte tala om allt frukt-godis-nötter-smaskande i örat på mig!

Nåväl. Det är alldeles för tyst här uppe i himlen.