Fasadklädda tv-människor i skrattbad

Det var längesedan som jag tittade på tv så här mycket som jag gör nu, när jag är borta på julledighet hos mina föräldrar. Och ändå överdriver jag inte med tv-tittandet. Att ha tv.n påslagen ett antal timmar om dygnet räknas väl som ett genomsnitt i levnadsvana kan jag tro. Åtminstone i Sverige.

Och som vanligt infinner sig ett slags ångest blandat med fascination när jag återigen möter tv-rutans blick och alla de märkliga program och gester som tv-människor slänger till med. De ser så små ut i rutan, dessa tv-människor. Visserligen är de små eftersom storleken på tv-rutan inte motsvarar en verklig 1:1 skala, och människorna där inuti blir automatiskt mindre när deras uppspärrade leenden och deras berg med sminklager sugs in i kamerans lins. Det blir nästan en motsatt effekt med dessa tv-människor. Deras persona blir än mer förminskad i tv-rutan under strålkastarnas händer som bländar deras yviga gester och deras leenden som nästan spricker upp i falsett.

-Ni vet, det är som den när man går på stand up och stand up-komikern tar i med skämtet ända från tårna och rötterna i jorden, och det blir så uppenbart att just i det här partiet så ska man skratta, det är här som själva poängen får skämtet att falla ner i mynthålet. Och alla andra i publiken sitter där och skrattar magen av sig medan man själv - nä, själv blir man istället sur, nästintill hatisk, svartglansig om ögonen. Man vill bara hoppa upp på scen och slita av stand up-komikerns spygröna fluga och spraymåla ner hela hans hawaii-skjorta och skrika: HÖRRUDU! DU ÄR INTE ALLS SÅ KUL SOM DU TROR. TILL OCH MED FABIAN BENGTSSON FRAMSTÅR SOM KOMISK I JÄMFÖRELSE MED DIG.

På tal om skratt. När jag var liten tittade jag ofta på Pippi Långstrump. Det var något speciellt med Pippi och hennes suggestiva upptåg som vände uppochner på världsliga konventioner. Givetvis uttryckte jag mig inte på det sättet när jag var liten - jag använde mig inte av ordet suggestiv, och konventioner. Jag vuxenförklarade mig inte genom att briljera i ordval. Kanske sa jag helt enkelt bara att jag tyckte om Pippi Långstrump. Hon var tokig, och det gillade jag. Än idag gillar jag tokighet. Men kanske säger jag inte just ordet tokig. Kanske använder jag mig av andra mer fasadklädda ord som, galenskap eller excentricitet.

Nåväl, innan jag tappar tråden här - på tv visas just nu Pippi Långstrump, som jag plötsligt har svårt för att titta på. Miljön och de uppochnervända konventionerna har jag visserligen inget emot. Men det är snarare när jag hör, och framförallt ser Tommy skratta åt Pippis tokigheter som jag inte kan låta bli att känna irritation. Tommy skrattar precis som en dålig stand up-komiker vill att man ska skratta. Tommys skratt blir som ett skratt på beställning, ungefär som när man vrider på nyckeln i tändningslåset till bilen och signalen för bälte sätts igång som en påminnelse - ända tills man tar på sig bältet.

Han skrattar helt enkelt för mycket och för länge, den där Tommy. Det skiner igenom. Men det kan inte han rå för, han är ju bara barnet. Och framförallt skådespelare.