Klockan är prick 12.50. Jag har precis ätit lunch och ska just till att fortsätta skriva på det jag skriver på, det som aldrig vill bli klart och jag lägger mig varje kväll med en stor grop i hjärtat som känns kluvet av smärta som når ända in till bröstkorgen, sådär som det brukar bli när man känner att man har ångest över att det som man skriver ska vara klart om två dagar och då ska man alltså ha skrivit klart allting, jo jag hörde - skriva klart. Punkt. Jag måste alltså skriva för att det ska bli något alster utav det blanka pappret. Så den grop jag har i hjärtat är alltså inte en kärleksgrop - ack, om det vore så väl. Kärleken är en idyllisk smärta i jämförelse med ångestens närvaro.
Klockan har hunnit bli exakt 12.55 och solen skrattar ovanligt nog lite förtjust in mot mig här i min skrivhörna. Det är ljust ute! Men eftersom jag vaknade så smärtsamt tidigt och lunchen nu gör sig påmind om värme och lättja och om att jag är så friskt mätt och belåten, känner jag bara för att krypa ner i sängen för en ynka liten stund. En liten siesta så här mitt på dagen, det vore så skönt. Men jag kan inte gå och lägga mig nu. Jag kan inte, ljuset där ute är i sitt esse och solen har nog aldrig skrattat så här mycket sedan han föddes. Om jag nu blundar bort den lilla stund som det är ljust ute kommer jag vakna upp indränkt i ett sorgligt mörker. Jag kan bara inte. Det vore en skam för mitt redan ångestfyllda hjärta.
Klockan är nu 13.00 och solen börjar sakta klättra ner från himlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar