Mörkret och jag

Vaknade tidigare än brevbäraren i morse för att plugga. Satte mig åter vid mitt skrivbord, som jag hade rest mig ifrån bara några timmar tidigare. Hade det inte varit för att jag hade borstat tänderna och bytt om till sovkläder däremellan, hade jag inte lagt märke till min egen sömn. I det här fallet gör den varken till eller från. Min sparlåga är lika konstant som en nedsläckt brasa som ligger kvar och pyr. Kikar man in mellan glödkolen ser man ett litet orange öga kisa sig till sömns - det är jag.

Mörkret där ute är också en konstant rackare. Vi beter oss lite likadant mörkret och jag. De få timmar som det är "ljust" ute är lika omärkbara som min nattsömn. Jag hinner knappt släcka ner lamporna och blåsa ut ljusen - de hinner inte ens ryka klart med sina långa slingrande röksvansar, förrän jag måste tända upp allt igen.

Men även om mörkret är en mörk själ känns det ändå som att han är den ende vän jag har just nu, här i min ensamhet.